Hur ska man någonsin bara kunna välja Ett ögonblick av alla dessa underbara ögonblick som satts sig för att finnas kvar i mitt minne. Det finns ju så himla många ögonblick som är mer än värda att bli skrivna om, gång på gång. Men då detta ska handla om Ett av alla dessa så ska jag inte rabbla upp bland de alla utan hålla mig till just ett ögonblick.
Nog pratat.
Jag har funderat på dehär inlägget i några dagar och vilket av alla ögonblick som jag ska välja. Och varje gång jag börjar fundera över det så kommer samma ögonblick upp i huvudet. Det är nästan alltid de första ögonblicket som kommer upp. Så därför har jag valt att skriva om det.
Anledningen till att det gång på gång dyker upp är väl för att det satte stora avtryck i mig.
De ögonblick jag talar om utspelade sig den 30 Juni 2009. Jag mins inte vad klockan var, det var eftermiddag. Solen sken jag hade inte allt för mkt kläder på mig, ett par shorts och ett linne om jag mins rätt men jag vet inte säkert. Han hade bra mkt mer och varmare kläder på sig. Jag mins fortfarande känslan när jag stod framför honom dendär sista gången, hur vi tittade på varandra och tog steget mot varandra för att ge varann dendär sista kramen. Jag mins orden vi viskade i varandras öron innan vi försiktigt släppte och backade tillbaka igen. Jag mins de ögonblicket så väl, den stunden, den korta tiden av alla timmar vi spenderade med varandra den sommaren. Jag mins vart vi stod och vart vi var. Jag kan se det hela framför mig.
Jag vet inte vad mer man kan säga. Det är ett ögonblick som satt spår i mitt minne, som vägrar lämna mig. Det är ett underbart ögonblick samtidigt som det är ett hemskt. Men det betyder, och jag är glad att jag får minnas det så väl som jag gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar