Dag 11 – Min första kärlek

Jag är inte riktigt säker på vad jag ska berätta här. För det är på ett sätt ganska komplicerat.

På ett sätt skulle man kunna säga att min första kärlek var när jag gick i mellanstadiet. I en kille som heter Daniel. Men då visste jag inte vad kärlek var och jag kan därför inte säga att han var min första kärlek. Känslorna till honom är mer lika de känslor man har till en bror. Han är som min bror <3

Man skulle även kanske kunna säga att min första kärlek var när jag gick i 9an. I en kille som heter Max. Jag blev helt förstörd efter de. Men jag tror jag ändå inte visste vad kärlek var. Jag tror snarare att mina känslor för honom var inbillad kärlek för jag ville vara kär och jag ville ha en pojkvän.

Så istället skulle jag nog kunna säga att min första kärlek var Tobias Peterson. Det var januari 2010. Vi hade flirtat och "varit på g", som man så fint brukar kalla det, i flera månader. Dom senaste veckorna hade det bara börjat bubbla i mig. Jag blev glad bara av att tänka på honom och det kändes i hela kroppen när jag träffade honom. Han fick mina annars ganska gråa dagar att lysa upp som en sol. Han fick den kalla januarilyften att bli värmande och härlig. Han fick mig att vela leva varje dag, att orka gå och orka fortsätta framåt. Det var inte längre så svårt att ha det där leendet på läpparna.
Det blev Tisdagen den 26 Januari. Vi hade bestämt att vi skulle träffas. Han mötte mig när jag hade slutat och vi gick mot bussen. Vi skulle hem till honom så vi hoppade av och tog tunnelbanan den sista biten. Jag mins hur det var jättekallt och hur jag ville gå och ställa mig i hans famn men att jag inte vågade. Vi kom hem till honom och var där ett tag. Låg och snackade och bara va... Sen innan han va tvungen att åka så kysser jag honom. Hela mitt liv lekte när jag gick hem ifrån honom. Jag var så otroligt glad. Det bara sprudlade om mig, jag ville hoppa omkring, skrika lite, dansa runt, skratta och le. All glädje ville bara komma ut. Det var den dagen som jag fick min första riktiga pojkvän.

Daganra gick och blev till veckor. Veckorna passerade och blev till månader. Vi träffades inte allt för ofta då han tränade väldigt mycket. Men dom gånger vi träffades var desto bättre. Vi umgicks med hans kompisar, med mina kompisar, med våra gemensamma kompisar och bara med varandra. Han fick mig att orka när orken försvann. Han fick mig att fortsätta gå, att inte lägga mig ner och han fick mig att klara av även de värsta dagar. Jag älskade honom. Han betydde så himla mycket för mig.

Sen kom dagarna då det började knaka i skarvarna. Jag mins känslan så väl när jag gick ifrån hans port på valborgsnatten 2010. Och sen kom dendär dagen. Den 3 maj 2010 då våran berättelse tog slut. Jag mins dagen. Jag mins hur vi bestämde att vi skulle träffas. Jag mins hur jag ser honom komma ner för backen. Jag mins hur jag kramar om honom. Jag mins hur han formulerar orden. Gör orden till verklighet. Jag mins hur jag bara står där. Hur mitt liv stannade till. Hur alla klockor stannade och tårarna bara rann. Jag mins hur jag inte kunde se när han gick. Jag mins hur jag bara föll ihop på golvet. Jag mins hur det kändes som något inom mig gått sönder. Som en kniv genom hjärtat. Samtidigt är dagarna efter dendär dagen jättesuddiga. Jag har nästan inga minnen. Jag vet inte hur det kändes mer än att det gjorde så fruktansvärt ont. Jag vet inte vad jag gjorde mer än att tårarna rann mer än en gång om dagen. Allt efter den 3 maj är så suddigt. Alla känslor och allt som hände. Jag vet bara att jag var så fruktansvärt förstörd. Jag sjönk så djupt ner i något hål så jag inte visste hur jag skulle ta mig upp igen. Jag har fått återberättat för mig hur förstörd jag var. Det var bara så hemskt. För hemskt för att minnas. För att sätta ord på. Men jag försökte även se det som att det var det bästa. Vissa dagar gick det bra och andra gick det mindra bra. Men även lyckliga sagor har sina slut. Liksom våran saga hade sitt slut.

Månaderna gick och jag lyckades sakta men säkert komma över honom. Se det som hände som något bra. För jag hade inte förlorat honom, även om det ibland kändes så. För han fanns fortfarande kvar där vid min sida. Och det gör han än idag. Min första kärlek är idag en vän som vet väldigt mycket om mitt liv. Om mina känslor och om mina problem. Han känner mig. Även den flicka jag är idag. Och han kan fråga mig hur det är och jag kan svara lite indirekt och han kan förstå iaf. Han kan på ett sätt nästan se på mig hur det är med mig. Och jag vet att om jag behöver det så kan jag prata med honom. På samma sätt som jag gjort många gånger såväl under den tiden som han var min pojkvän som efteråt.
Han är en underbar person som förtjänar det bästa.
Det var en underbar tid jag fick dela med honom. Men vi passar bättre som vänner. Jag är nästan säker på det.
Det var min första kärlek. Den alldra underbaraste och bästa känslan i kroppen samtidigt som det blev en av de absolut värsta.