Oj svår sak att skriva om tycker jag. Händer ju så mycket i mitt liv. I de flestas liv. Och även om mycket av de är vardagligt så är det fortfarande händelser som förändrar dig vilket jag då anser vara ganska stora händelser.
Sen kommer problemet med hur mkt av mig jag vill lämna ut i en blogg. Då många stora händelser i mitt liv är väldigt privata så blir det ett problem med vad jag ska välja.
Det slutar med att jag väljer en händelse som skedde för väldigt många år sedan. En händelse som alltid kommer finnas med mig. En händelse det alltid kommer finnas spår av.
Jag var kanske 8 år. Jag var hemma hos min farfar och hans dåvarande flickvän i farfars villa i örby. Jag mins hur jag sitter i vardagsrummet framför tvn. Mamma sitter brevid mig. Jag hade aldrig varit speciellt rädd för djur och hade då inga som helst problem med att sitta där framme och klappa min farfars flickväns rotvailer. Jag mins hur vi satt och pratade och så satt jag och klappade på dendär hunden. Zack hette han om det intresserar någon. En väldigt fin hund faktiskt :)
Iaf där satt jag och mamma på golvet och klappade Zack. Jag satt närmast huvudet och mamma satt bak mot bakdelen på hunden som låg på golvet. Allt var frid och fröjd. Tills ett helt oväntat ögonblick. Jag mins inte vad som hände. Jag mins bara hur tårarna rinner, hur jag skriker "Aj, släpp, loss, loss, aj aj, loss, släpp". Det gjorde så ont. Jag var så chockad och så rädd. Och där satt hunden, med sina låsta käken runt min lilla överarm. Mitt nästa minne är att mamma har lyft upp mig på diskbänken. Farfars fru plockar fram alsolsprit och plåster. Vi tvättar såret och sätter på ett plåster. Dom ringer vårdcentralen och hör med dom ifall jag borde åka in eller så men de behövde jag inte. Och efter den dagen så har jag en stor rädsla för hundar. Den händelsen har förändrat mitt liv, ställt till väldigt många situationer för mig. Gjort vardagen stundtals jobbig.
Jag har fått återberättat för mig att när Zack bet så kröp jag ihop i fosterställning och grät samtidigt som jag försökte tränga fram de ord jag nämnde tidigare. I de ögonblicket så hade mamma slängt sig över hunden och tagit stryptag om den i hopp om att han skulle släppa. Mamma hade fått panik. När hunden väl hade släppt så hade Farfar lyckats ta sig fram. Farfar gav honom en rejäl örfil och fick hunden att backa. Hunden blev indragen/backade in i min farfars sovrum där han blev inslängd och instängd resten av kvällen.
Det visade sig efter senare undersökningar att hunden var sjuk. Den hade tumörer i större delen av kroppen och det hade antagligen gjort väldigt ont då jag suttut och klappat och att det var därför han helt oförklarligt hade bitit mig. Hunden avlivades men jag kommer alltid att ha kvar ärren från där hans hörntänder gick in i min lilla arm. Min högerarm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar