Dag 16 – Mitt favoritminne

Det är svårt att välja bland många fantastiska minnen.
Majoriteten av alla minnen från spanien tillhör domdär fantastiska minnena. Så därför är det väl inte så speciellt förvånansvärt att de minnet jag valt att berätta om kommer just därifrån.
Det är svårt att säga om det är ett "favoritminne" för jag har aldrig funderat över vilja av alla mina minnen som är just en favorit. Men det är ett minne som kommer upp lite då och då i mina tankar. Ett minne som faktiskt får mig att le. Att känna. Och på ett sätt att sakna.

Det var sommar. Det var slutet på Juni. Åter var 2009. Som dendär sagan som är för bra för att vara sann. Det var den sommaren jag tillbringade med Honom.
Det började bli natt. Kvällen hade vi spenderat som vanligt, vi hade varit ute och ätit på en resturang några kvarter bort. Efter de hade föräldrarna gått hem och satt sig och vi hade gått vidare till en annan restaurang för att spela lite spel och bara umgås lite.
Det var under den kvällen som Han snodde mina skor och hängde dom på ett staket. Det var den kvällen jag för första (och förhoppningsvis sista) gången tåflirtade med någon som hade gympaskor på sig och jag var barfota. Kvällen jag gick med dendär känslan i magen och bara ville ta hans hand men jag aldrig vågade.
På dagen hade vi suttit utlåsta på en balkong för att lillpojken ville de. Vi hade suttit brevid varandra och lyssnat på svensk musik och bara varit... Levt i dået. Där och då. Inget spelade så stor roll. Mer än tankarna vi båda tänkte...
Sen kom ju natten som sagt krypande och vi hade gått hem från dendär restaurangen. Vi satt på min altan och snackade skit. spelade lite kort och pratade med familj och vänner. Sakta men säkert började folk droppa av. Speciellt där när lillpojken skulle sova så försvann nästan alla. Men kvar satt vi i den varma natten. Jag tänkter inte ens försöka beskriva den natten. För det är itne vär det. För det går inte att beskriva. Det är bara en såndär natt jag inte kommer glömma. Och vi satt där, tillsammans, hela natten. Det gick så fort, tiden bara rann iväg... Och så var klockan 6-7 någonging på morgonen. Vi visste att lillpojken snart skulle vakna och kände att vi kanske borde gå och sova... För de va ju inte så lyckat att sitta där vakna när folket går upp på morgonen. så motvilligt så säger vi godnatt. Jag väntar tills han kommer ner till sig och ser till så han får in nyckeln i låset innan jag släcker och smyger upp. Men sova kunde jag då inte. Inte efter en sån kväll. Och de resulterade ju självklart i att jag va jättetrött morgonen efter. Och då tog pappa självklart tillfället i akt att reta mig. Han va ju iof lika trött han ;) haha inte så konstigt kanske?
Det är ett speciellt minne för mig. Jag gillar det. Och därför kanske man kan säga att det är ett favoritminne? Fast i dethär minnet så fortsätter jag ju alltid att minnas hela sommaren. Sommaren 2009. Sommaren med Honom.