Jag är en ganska rädd person. Så allt jag är rädd för är något jag inte orkar rabbla upp. Och kanske inte komma på såhär på rak arm då jag kan bli rädd för vissa saker i en situation medan jag i en annan inte blir rädd alls.
Men för att först bara nämna några saker så kan jag säga att jag är mörkrädd. Har varit de sen en kväll då jag va kanske 6 år och jag, bror och två kompisar lekte mörkerkurragömma och min bror hoppar fram bakom en dörr och skrämmer livet ur mig.
Sen är jag bollrädd och hundrädd vilket har nämnts i bloggen tidigare. Att jag är hundrädd har redan beskrivits och bollrädd blev jag efter att jag fått en fotboll i huvudet när jag va liten.
Sen tror jag inte att jag är ensam om att vara rädd för ensamhet. Livrädd om jag ska vara ärlig. Och då syftar jag inte på de att man är ensam hemma eller att sitta för mig själv. Jag menar för känslan av att ingen finns där för mig. Vetskapen om att man inte har någon. Att man aldrig får dendär kramen, eller dendär handen att hålla, eller dendär personen att prata med som alltid lyssnar och bryr sig. Jag är livrädd för att förlora det.
Och så sist, av de jag tänkte berätta för er om idag, men inte minst så är jag rädd för att inte prestera, för att misslyckas och för att inte uppfylla de krav som ställs på mig. En dun rädsla men bra ibland. Konstig sak att vara rädd för också men saker som hänt i mitt liv har gett mig den rädslan, och dom sakerna täkner jag inte berätta om här. Så de så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar