Det gåtfulla folket

Olle Adolphson - Det gåtfulla folket
Tänker på dig. Alltid när jag hör denhär låten. Det är din låt för mig, kan inte rå för det. Du skapade minnen med den. Minnen som jag halvt förtränger för det är lättast så ibland. Minnen som visade sig vara bäst som just minnen. Men än så underbara minnen. Jag vill aldrig glömma dom.
Det är din låt. Och de tror jag den alltid kommer förbli.
Tack för att du finns <3

Dag 28 – Min favoritfödelsedag

Jag fyller som ni kanske vet år den 28 november. Jag har hittills i mitt liv firat 18 födelsedagar. På olika sätt, med olika människor och med olika kvalité. Det har hänt mer än en gång att jag firat min födelsedag flera gånger på ett år då det inte är alltid vi kan samla hela släkten samt att jag ibland velat fira med vänner.

Det finns många minnesvärda födelsedagar genom tiderna. Om man då tittar på den specifika födelsedagen och inte enbart på firandet.

Men den absoluta favoriten hittills måste vara den senaste. Men den är ändå en av dom värre... Svårt att förklara. Men anledningen till att den är den bästa är dels beroende på firandet som för en gångs skull skedde på min dag, min födelsedag, min 18 års dag.

Vi kan börja redan på lördagen. För historien börjar faktiskt där. Den 27 november. Dagen innan min födelsedag, innan min 18 års dag.
Jag hade kört ur mina föräldrar och min bror ur huset och bjudit in mina vänner.
Under kvällen satt vi och drack, åt tacos och tårta och hade en trevlig kväll.
Klockan rann på och den började närma sig 00.00, altså klockslaget det skulle bli min födelsedag.
Vi går ut i snön och beger oss mot centralen för vi ska gå till The Bridge och planserade att ta oss in till 12-slaget. Vi möter upp Andreas vid Centralen och jag var lagom full och överdrivet glad, verkligen! Jag var jättelycklig!
Vi kommer fram till The Bridge. Det snöar, Är kallt och blåser. Jag visar upp mitt leg, vakten kollar på det, kollar på mig och kollar på klockan och säger "Den är bara 5 i, du får vänta"... Så där stod jag... och väntade... Malin och Andreas stannade ute med mig medan de andra gick in...
Klockan blev 12 men vakten säger att han ville vara säker... så jag får vänta några minuter till. Men sen så kollar han på klockan och säger att jag är välkommen in. Och så fixar han in oss gratis så de va najs :)
Jag hänger av mig, och går ner. Där står Andreas och säger grattis och ger mig en shott. Jag går lite längre in i lokalen, där står Daniel, han säger Grattis och ger mig en drink. Sen går vi ner och dansar och jag dricker en shott till och vi dansar lite till. Vi går ut för att några skulle röka och så sjunger alla för mig vilket slutar med att alla där ute i snön står och sjunger för mig! :)
Vi går in igen, några sätter sig ner i några soffor och jag och Johanna S Går ner och dansar. Vi blir uppraggade av tre killar, en av dom börjar dansa med mig och vi börjar snacka lite. Han tyckte jag såg otroligt glad ut och frågade om de va något speciellt som gjorde mig så glad. Och jag berättade så stolt att idag var dagen jag blev 18 år! och vi dansar vidare en stund innan Johanna drar med mig upp igen, vi sitter och snackar lite och sen ska Malin och några dra hem så då säger jag hej då till dom men jag och några till stannar ett tag till. Vi dansar lite till och klockan börjar närma sig halv 3-3 så vi börjar röra oss hemåt igen.
Jag kommer hem. Lite smålullig och otroligt glad efter en helt  underbar kväll! Går och lägger mig och blir väckt vid typ 10-11 tiden av tre underbara människor som sjunger för mig, kommer ner med frukost på sängen och presenter :)
Sen mins jag inte vad jag sysselsatte dagen med men på eftermiddagen/kvällen så åkte jag iväg och spelade bowling med mor, far, bror, moster, mosters man, kusin, farfar och farfars fru. Efter de så åkte vi hem till oss och åt en god söndagsmiddag, umgicks och hade det trevligt.
Sen gick jag och la mig som dan lílla lyckliga flicka som jag var :) Hade haft den underbaraste födelsedagen på länge.

Jag skrev att denna dag även kan ses som den västa. Men det var inte förän efteråt som den blev dålig. De är därför fortfarande en av favoriterna. För jag var så glad, så lycklig, allt var så problemlöst och underbart. Det var en helt underbar dag. en dag som var bäst, på så många sätt :)
Men som sagt så har den i efterhand blivit en dålig dag. Och de är väl mycket för att det var den dagen, den natten, som saker började förändras, som saker började hända, där saker inte blev som jag tänkt mig och där jag började förändras, välja nya outforskade vägar genom livet. Vilket fick konsekvenser. Men det är något som kom efteråt och därför borde det inte spela in på min 18års dag. Min födelsedagen. En av mina favoriter!

Och så ännu än natt...

Att jag ens trodde och hoppades på att natten inte skulle bli som dom tidigare? Varför skulle den inte falla in i mönstret? De va naivt att tro det. Dumt. På samma sätt som det är dumt att tro att denna natt inte kommer falla in i samma mönster. Klart den kommer. Som vanligt. Det kommer bli ännu en jobbig natt. En kall natt. En ond natt.
Jag var trött imorse igen, kanske inte så konstigt. Gick upp och tog en dusch, fixade och donade lite innan jag åkte till skolan. Överfull buss men stod och pratade med Wolin, trevligt trevligt :)
Väl i skolan står vi och väntar på Tapio, och vi väntar.. och väntar... Men han kommer inte. Och han brukar aldrig vara sjuk. Men va det idag när vi bara hande hans lektion...
Så då gick vi och pratade med Carin och sen gick Anna och pratade med Marek innan vi åkte in mot stan :) Va väl inne i stan typ vid 10 :P Sen kollade vi runt och jag letade skor utan att hitta några och kollade lite allmänt, åt lunch på Macho Tex Mex och hade en trevlig dag inne i stan innan vi åkte hemåt
Träffade Aline i Gullmars gjorde jag också så de va trevligt att prata med henne och få sällskap hem :) Länge sedan helt klart!
Åkte till farsta och kollade runt lite där med, mötte upp mamma, åkte till Plantagen och köpte blommor och sen åkte vi hem. Började med maten, letade kvitton, åkte och handlade, hem och åt och sen kolla tv med mor och far :)
Och nu sitter jag här. Så ska väl skriva ner dagens blogchallenge och sen gå och göra något trevligt :)
Gokväll

Det var bara ännu en natt

Jag kryper ihop, gör mig mindre. Lindar in mig så gått jag kan i täcket. Försöker hålla kylan borta. Det går inge bra. Jag lindar in mig helt, ligger på täckets båda ändar. Men jag fryser. Jag fryser så otroligt mycket. Och saknaden ligger och gnager i bakhuvudet... hur underbart det skulle varit... Men det är fortfarande bara en dröm. En dröm för bra för att vara sann... En tanke. En dum tanke som gnager hål i huvudet på mig. Så jag kryper ihop till en boll igen, försöker hitta någon värme. Ligger och vrider och vänder på mig, medan klockan går... Och går... Och jag vill bara somna in, få vila. Kylan är påtaglig, jobbig. Och jag vrider och vänder på mig. Inatt igen. Och sen ringer klockan. En ny dag. En ny natt är på väg. Om den bara kan bli bättre än dom senaste.
Jag orkar inte fler kalla nätter. Låt dom försvinna. Snälla.

Dag 27 – Det här saknar jag

Det finns väl en sak som jag har börjat känna att jag saknat på sista tiden. Så det borde jag kanske skriva om? Men det känns ändå som att jag borde låta bli...

Så vad saknar jag?
Jag saknar Spanien, platsen som får mig att må bra, som jag älskar.
Jag saknar ett antal människor runt om i vårt avlånga land.
Sen så saknar jag Trampolinen otroligt mycket. Men men... Inte mycket att göra åt just nu.
Å sen finns det säkert jättemycket mer jag saknar. Men jag orkar inte rabbla allt här.
Så tack för mig.

Morsdag

I fredags skrev jag som sagt det sista  fysikprovet i gymnasiet och antagligen även de sista provet i gymnasiet. Kändes som det gick bra. Hoppas på de :)
Sen åkte jag hem och tog det lugnt hela kvällen typ ^^ Lagade middag och fortsatte med att ta det lugnt på kvällen :) Ganska skönt faktiskt :)

Igår gjorde jag inte heller så mkt alls vilket också va ganska skönt men lite långtråkigt kanske ^^ De blev tacos till middag vilket var mycket gott och sen kollade jag på film på kvällen och gjorde inte så mkt alls.

Idag så är det mors dag :) Så mamma fick en blomma imorse :) en Bougainville (tror jag de stavas). Jättefint :) Men de är lite roligt då dom blommorna i sverige är jättesmå och man ska vara glad om man hittar en medan man i spanien ser dom typ överallt växandes som stora träd/buskar. Skitcoolt! Men mamma blev glad av att få den iaf :)
Efter frukost åkte vi till mormor och morfar och fikade och lite så :)
sen bar det av till jobbet och jobba lite innan man åkte hem och hjälpte till med middagen och åt lite :)
Hade det inte varit så regnigt och dåligt väder så hade vi åkt och sagt hej till farmor också, men nu blev det inte så, men hon fick mer än en tanke idag <3 Saknar dig <3
Vid 7 tiden så gick jag ut och sprang. Riktigt skönt :) Och sen blev det en skön dusch innan man kollade på mästarnas mästare med mor och far och nu sitter jag och kollar på "Det blir bättre" på Tv3. Ett mycket bra program!
Snart blire att kolla på Miss secret agent 2 och sen sova. Imorgon är det skola. Ska nog nalla bilen från bror också ;)
Hoppas ni haft en bra dag och ägnat era mammor en liten extra tanke.
Älskar min mamma <3

Dag 26 – Mina ambitioner

Jobbig sak att skriva. Vad vill jag egentligen?
Mina ambitioner är alltid att lyckas, att klara av de jag utsätter mig för. Mina ambitioner är att bli duktig på de jag håller på med. Jag stävar alltid efter att lyckas och bli duktig på egentligen allt jag tar åt mig vilket ofta kan vara att ta sig vatten över huvet.
Just nu är mitt mål att få arbeta som huskonstruktör. Men de kan ju förändras. Så mitt första delmål är att ta sig in på civilingengör i samhällsbyggnad på KTH. Så hoppas vi att de går vägen.
Fler mål med livet och fler ambitioner jag har är att bli lycklig. Att träffa någon som älskar mig för den jag är och som älskar mig. Och senare i framtiden (om många år) så vill jag ha barn och bilda en fin liten familj :) Men hur det blir med den saken får vi väl se ^^ Långt kvar ännu och saker kan förändras.
Mer ver jag inte vad jag ska säga? Så dethär får räcka för nu.

Dag 25 – (Mina rädslor) En helt vanlig dag

Ja det blev ju lite ändringar i planen så jag ska berätta om en helt vanlig dag idag så slipper ni få en dubbel upplaga av mina rädslor, för så intressanta är dom inte...

En helt vanlig dag i nuläget så vaknar jag av att klockan ringer. Sen ligger jag och lyssnar på radion och halvsover i typ 20 min innan jag går upp. Jag letar reda på något att ha på mig under dagen, går upp och sätter på te-vatten. Fixar lite i badrummet (typ sätter upp håret och grejs), sätter på tvn i köket innan jag fortsätter göra iordning frukosten som jag äter samtidigt som jag tittar på Tv4 Nyhetsmorgon. När jag ätit klart packar jag väskan och borstar tänderna, sminkar mig och ser till så att jag har allt, tar en titt på schemat och ibland hinner jag med att kolla instälda lektioner på Fronter innan ja går iväg mot bussen.
Åker till skolan och har ett antal lektioner, lunch och lite fler lektioner innan jag går till skåpet en sista gång, packar ner böcker jag behöver, tar min jacka och mina saker och åker hem.
Kommer hem och sätter mig och kollar på tv en stund innan jag pluggar, kollar mer tv, hjälper till med maten/lagar mat och äter middag. Sen blir det att plugga, sitta vid datorn eller kolla på tv resten av kvällen. Mycket onödig tid vid datorn måste jag säga. Och sen blir klockan alldeles för mycket och jag hoppar in och duschar, sätter på mig sovkläder och kryper ner i sängen och försöker sova lite. Sen ringer klockan igen och en ny dag börjar.

Ja det är väl en vanlig dag i nuläget. Men mina vanliga dagar kommer snart att förändras. Dels för att det nu inte är långt kvar till sommarlov och ledighet vilket även innebär att jag tar studenten och då kommer jag inte längre gå till skolan på de sätt jag gör idag. Jag kommer inte åka till samma skola, ha liknande lekitoner eller något. Min vardag kommer förändras och människorna runtomkring mig kommer att förändras. Men det ska bli roligt, jag ser lite fram emot det :)

Dag 24 – Min favoritplats

Något av de lättare saker att blogga om då jag har en plats här på jorden som jag verkligen älskar. En riktig favoritplats.
För att ta mig dit måste man åka en si sådär 340 mil söderut. Min favoritplats ligger nämligen i ett helt annat land. Spanien närmare bestämt. Spaniens sydöst kurt. Mellan Alicante och Torreveja. Min favoritplats är en liten by som växt på senare tid men jag skulle fortfarande kalla det för en liten by. Ett litet samhälle kallat La Marina.

Första gången jag var i den byn mins jag inte så mycket ifrån. Det var i Maj 1999. Jag var då 6 år gammal. Bilden är tagen då. En härlig dag på stranden med familjen. Liten var jag men vad annars när man är 6 år gammal. Alla är ju små då ^^
Redan när jag va där första gången så mins jag hur underbart de var. Att leka i sanden hela dagarna, bada i havet. Värmen. Den underbara värmen. Få komma bort till någon annan stans och leka och ha roligt.
Första året jag va nere, altså 1999, så såg det inte alls ut som det gör idag. Inte ens i närheten. Och jag mins faktiskt inte riktigt hur det såg ut för jag bar blivit så van med hur det ser ut där nu. Jag mins bara att det var väldigt annorlunda. Samhället var mycket mindre. Genom åren så har dom byggt ut de väldigt mycket, nya hus, nya affärer, nya centrum och nya delar som tidigare bara var öken. För när vi var där första åren så gick marknaden på gatorna runt vårt hus. I närheten av oss fanns enbart restaurangen som ligger mitt över gatan och den tillhörande poolen. Sen kunde man gå till ett annat centrum en liten bit där ifrån däre låg fler affärer och restauranger. Dethär är i den delen sv samhället jag brukar vara i. Urbanizationen som dom kallar den. Sen så finns det ytterligare ett centrum i gamla La Marina. Där är det om möjligt ännu mysigare då det är som en gammal spansk by. På riktigt!
Senast jag var nere så hade som sagt samhället förändrats. Det fanns då inte mindre än 5 centrum + gamla. Så samhället har växt genom åren. Fast senaste gången jag var där så vare ändå inte samma sak.. Spanien rök hårt i finnanskrisen vilket gör att de flesta husen nu står tomma och igenbommade med "Se Vende" (till salu) skyltar över hela huset.
Det är andra sätt som denhär platsen har förändrats sedan jag besökte den för första gången. När vi kom dit var byn spansk. Från grunden. Engelska var ett språk som knappt kändes till. Det var ren spansk kultur. Så underbart. Men med tiden spittade Torrevejas turistparadis av sig och allt fler turister hittade till sen mysiga lilla byn. Det är inte överbefolkat av turister, spaniorerna finns fortfarande kvar. Men det är mycket engelsmän och tyskat där nere nu... Man märker de. Och även endel svenskar.

Huset vi bor i :)

Sen 1999 har jag besökt denhär platsen årligen och bara blivit mer och mer förälskad i den. Jag trivs bättre och bättre för varje gång jag är där nere. Det är mitt andra hem.
Mu för tiden så är vi inte där på våren längre utan nu åker vi ner på sommaren. Vi är där allt ifrån 2½-4 veckor per sommar. Två gånger har vi även åkt ner i 10 dagar på hösten, en gång för ca 5 år sen i september och sen en gång för typ 7 år sen eller ngt och då åkte vi på höstlovet (slutet på oktiber).
Sen var vi där i 10 dagar under påsken 2007.

När jag åker ner hit känner jag mig fri igen. Jag lämnar all stress, all panik och all skit hemma och får fly ett tag. Ladda upp batterierna och bara få ta en dag i taget utan att tänka på allt som lämnas kvar här hemma. Det är en plats där jag får vara migsjälv, där man inte har några måsten eller krav. En plats där man kan slappna av och må bra. Där man kan släppa problemen och sluta bry sig. Där man duger som man är och får vara som man vill. Jag älskar det.
La Marina är en plats jag kallar mitt hem. Jag är hemma när jag är där. Jag älskar att vara där. Och visst är jag hemma när jag sitter i mitt lilla hus här i sverige också Men det är inte samma sak. Jag har två hem. Verkligheten och friheten. Och ni anar inte hur mycket jag längtar tills jag får åka tillbaka ner till La Marina igen. Tills jag ska få tillbringa 17 dagar på en  plats jag älskar. Min favoritplats. Gud vad jag saknar det!

Blev nog ett ganska rörigt inlägg men jag vet inte vad jag ska säga. För de finns så mycket att säga. Och så mycket att beskriva som inte går att beskriva. Det är iaf en plats jag älskar, där jag mår bra och där jag älskar att vara. Det är min favoritplats. Utan tvekan.
Alla minnen där nere. Alla vänner man lärt känna där nere. Och hela känslan. Ni kan inte förstå om ni inte har varit där. Det är så underbart <3

Jag blir stressad av att inte vara stressad

Imorgon har jag Fysik B prov. Det sista provet i gymnasiet så vitt jag vet. Och det sista jag har att göra innan min tid i gymnasiet är slut. Om inga lärare kommer på fler saker att lägga på oss.
Det som stressar mig är att jag inte alls känner någon oro eller stress över provet imorgon. Jag pluggade inget till det igår och har knappt pluggat idag. Så frågan är hur de kommer gå imorgon? Men jag känner mig otroligt lugn över de provet iaf. Och det är dedär lugnet som stressar mig.
Jobbig känsla dedär. Men jag hoppas de ska gå bra imorgon iaf :) Håller tummarna för de ^^

Dag 23 – Det här får mig att gråta

Det finns mycket som får mig att gråta. Och av många olika anledningar. Jag skulle faktiskt kunna säga att jag har ganska lätt för att gråta.
Många gånger när jag börjar gråta äre för att jag skrattar. Det bara blir så.
Sen gråter jag ganska lätt till filmer. Ingen speciell anledning egentligen, det kan vara en väldigt fin scen, en gripande scen, eller en riktigt sorglig scen.
Fastnar jag för en bok så fastnar jag oftast ordentligt. Och då äre lätt att jag börjar gråta. Det hände med Twilight böckerna och med Flyga Drake och med andra böcker men de är dom senaste.
Jag kan börja gråta av en låt. Men då äre oftast inte låten i sig utan de minnen som just den låten drar med sig upp. För minnen kan lätt spinnas vidare och leda till att jag tillslut sätter mig och gråter.
Och precis som jag tror de flesta andra som varit på en begravning av en nära anhörig så får det mig att gråta. Tanken på att en person som betytt något för dig inte finns där längre. Det får mig att gråta. Men även när man ser sorgen hos de som förlorat någon kan framkalla tårar.
Sen är jag en människa precis som alla andra och mitt liv går upp och ner. När jag har jobbiga dagar så händer det att jag gråter. Och det gör mig inget. Jag är inte rädd för att gråta. Gråten kan vara en befrielse och en lättnad. Som att släppa på trycket. Men det finns tillfällen då man önskar att man kunde låta bli. Nätterna när gråten vägrar ta slut. Då är det inte skönt längre, då är det ingen befrielse och ingen lättnad...

För att.

Dont be afraid 'cous I've taken my beating and I've shared what I made. You know that I'm stong on the surface buy not all the way through. And I've never been perfect but neither have you. So if you're asking me I want you to know that when my time comes, please forget the wrong that I've done and help me leave behind some reasons to be missed.
No one can come and save me from myself and I can't be who you are.

Det är taktiskt att fixa matkoma innan ett matte kursprov

Sovmorgon imorse då fysiken va inställd :) Eller okej vi skulle plugga inför provet på valfri plats.
Blev en lugn och skön morgon innan jag gick till bussen och åkte mot staden och slussen där vi skulle gå på en utställning på stadsmuseum med designen. Den va helt okej, massa modeller, bland annat över slottet tre kronor innan de brann ner och sen hur norrmalm såg ut på 1690-talet och på ett kvarter i gamlastan för långe sen och lite så :) Fina modeller iaf ^^
Efter de besöket så gick vi 11 personer i klassen som va där till Pizza Hut och åt lunch :) Gott och trevligt! Men aningen otaktiskt då Pizza Hut har en förmåga att ge matkoma och vi hade kursprov i Matte E efteråt xD Men otroligt gott vare iaf :)
Åkte tillbaka till skolan och letade reda på Kerstin för att hitta våran sal och sen så gick vi till salen och skrev provet.
Har helt ärligt nollkoll på hur de gick. Vill inte tänka på det. Vi får se på fredag för då skulle Roger ha rättat proven...
På kvällen har jag tagit en pluggfri kväll. Så nu ska jag nog sova snart. Godnatt!

Dag 22 – Mina rädslor

Jag är en ganska rädd person. Så allt jag är rädd för är något jag inte orkar rabbla upp. Och kanske inte komma på såhär på rak arm då jag kan bli rädd för vissa saker i en situation medan jag i en annan inte blir rädd alls.

Men för att först bara nämna några saker så kan jag säga att jag är mörkrädd. Har varit de sen en kväll då jag va kanske 6 år och jag, bror och två kompisar lekte mörkerkurragömma och min bror hoppar fram bakom en dörr och skrämmer livet ur mig.
Sen är jag bollrädd och hundrädd vilket har nämnts i bloggen tidigare. Att jag är hundrädd har redan beskrivits och bollrädd blev jag efter att jag fått en fotboll i huvudet när jag va liten.

Sen tror jag inte att jag är ensam om att vara rädd för ensamhet. Livrädd om jag ska vara ärlig. Och då syftar jag inte på de att man är ensam hemma eller att sitta för mig själv. Jag menar för känslan av att ingen finns där för mig. Vetskapen om att man inte har någon. Att man aldrig får dendär kramen, eller dendär handen att hålla, eller dendär personen att prata med som alltid lyssnar och bryr sig. Jag är livrädd för att förlora det.

Och så sist, av de jag tänkte berätta för er om idag, men inte minst så är jag rädd för att inte prestera, för att misslyckas och för att inte uppfylla de krav som ställs på mig. En dun rädsla men bra ibland. Konstig sak att vara rädd för också men saker som hänt i mitt liv har gett mig den rädslan, och dom sakerna täkner jag inte berätta om här. Så de så.

Snart är skiten över

Jag önskar bara snart skulle kunna tänka sig komma liiite fortare.... Är så himla less på att plugga just nu. Och speciellt då på att plugga matte. Jag orkar inte! Och inte blire bättre av att det inte går nå bra heller. Gick och la mig och sov i en timme förut för jag inte orkade. Funderar på att göra de igen. BLÄ!

Dagen har ändå varig helt okej. Pratade bort två fysiklektioner så de blir sovmorgon imogron och sen bara en lektion på torsdag (designredovisningar) och sen bara fysikprovt på fredag och sen äre typ lov! Gud vad jag längar.
Min kära farfar kom förbi en sväng förut idag och skulle lämna en åkremsa till mamma. Trevligt att träffa honom lite :) Sen så fick jag ett presentkort på 200 kr på Clas Ohlsson av honom som han hade vunnit ^^ så nu ska vi se vad man ska hitta på att köpa för de :) Nya målarsaker kanske? Nya Dukar? Eller nya hörlurar vore kanske på tiden? Det blir nog något fint skulle jag tro :)

Näe jag ska väl fortsätta mitt självplågande och plugga vidare samtidigt som jag tröstlyssnar upp mina sista timmar på spotify. Tror det får bli att skaffa premium snart... Aja hare bra så ska jag försöka överleva tills imorgon. Längtar som bara den tills dehär provet är över....

Felstavningsnisse har visat sig igen

Jo inte för att jag har stavat fel denhär gången... (eller okej de gör jag hela tiden men sak samma)
Men felstavningsnisse har varit i farten i min blogg insåg jag idag. Så jag tänkte rätta till de lite. Det är så att lilla nisse sett till så att jag skulle skriva om "Mina rädslor" både i inlägg 22 och 25 vilket blev lite tokigt. och tråkigt om inte annat. Jag har därför rättat till de lite så nu blir det istället "Dag 25 – (Mina rädslor) En helt vanlig dag" Så hoppas vi att de blir lite trevlig läsning de också ^^
De va allt för nu och allt från felstavningsnisses problem :)
Tack och hej
/Felstavningsnisse (eller kanske den vanliga lilla busungen... eller något annan fin liten människa)

Dag 21 – Det här gör mig rasande

Något som är ganska lik gårdagens inlägg om jag får säga vad jag tycker.
Något som gör mig rasande är orättvisor. Men de tycker väl maioriteten av vår befolkning också?
Jag tycker de kan vara ganska svårt att peka ut något då det kan bero lite på situation till situation och på vad man är på för humör. Något som upprör mig kan vid ett dåligt humör göra mig rasande. Det beror på vad som hänt innan och lite sånt.
Men för att då berätta en sak som allt som oftast gör mig rasande så är det när folk inte lyssnar eller vägrar ta till sig ens berättele. Om man ska förklara sin syn på en situation och den man förklarar till vägrar försöka sätta sig in i din situation. Visst att alla inte kan sätta sig in i alla situationer, det är jag medveten om och de accepterar jag. Men de att man inte ens försöker, det blir jag riktigt arg för. Och om man vägrar lyssn aoch bara har kört in sig på sin historia och på att sin egen historia är rätt och inte vara det minsta villig att ekänna att man har fel. Sånt blir jag så irriterad och arg på så jag vet inte vad. Tycker det är så dåligt. Jorden kretsar inte runt dig eller mig. Den kretsar inte runt någon annan människa heller. Vi är alla jämlika, har lika rätt till att ha en åsikt och därför måste man kunna försöka se sig in i en annan persons situation. Alla har inte varit med om samma saker och man tänker därför olika. Folk som inte acceptarar det. Dom gör mig rasande!

Dag 20 – Det här upprör mig

Det finns nog ganska mkt som kan uppröra mig. Men för att nämna något specifikt så kan jag ta något jag och min bror diskuterade häromdagen. Nämligen i grupparbeten, när alla i gruppen inte drar sitt strå till stacken utan att det blir en person som får sitta och göra det mesta. Jag blir väldigt arg och irriterad på en sån sak. Visst de kan ibland anses som en småsak men jag tycker inte att det är något man gör. Är man i ett grupparbete ska alla försöka, alla ska vara delaktiga och göra sitt bästa. Jag blir så irriterad när en person (eller fler) inte försöker. Ger upp, inte kommer när man har avtalat att arbeta med tiden, går hem för att man inte orkar, inte gör något när man väl jobbar och lägger allt ansvar på övriga i gruppen. Det är något som upprör mig.

En tanke bara

Det är inte som förut och kommer aldrig att bli. Jag har förstått de. Jag har börjat acceptera det. Allt förändras och alla förändras. För varje liten sekund som går. Man får lära sig leva med det. Jag har börjat förstå att det är över. Jag låter det hända. Kanske är det de bästa?

Dag 19 – 10 onödiga faktan om mig

1. Jag är ca 155 cm lång
2. Jag talar i stort sett aldrig om min vikt
3. Jag har dyslexi
4. Jag har blåa ögon
5. Jag är rädd för de flesta hundar
6. Jag är bollrädd
7. Jag går sista året på teknikprogrammet med inriktning design och konstruntion på kärrtorps gymnasium och tar studenten den 14 juni
8. Jag får regelbundet migrän och har uppsökt läkare för de problemet (utan vidare resultat)
9. Jag tycker att gurka är otroligt gott och kan skära upp en bit för att bara stå och knapra på
10. Jag gillar att laga mat

Dag 18 – En första

Det finns ju så många första. Så vad ska man välja?
Låt oss ta något som jag har väldigt glada minnen ifrån. Något jag lite granna saknar men samtidigt inte.
En första trampolintävling. Min första trampolintävling. Den första trampolintävlingen jag va på.

Då sporten inte är den populäraste är klubbarna få och ligger långt ifrån varandra. Vi hade gått upp tidigt för att åka iväg till hallen där tävlingen va.
Vi värmer upp, hoppar in oss på serierna och provhoppar lite. Jag minns fortfarande min serie. Den sitter som bärget. Precis som den sista serien jag tävlade på.
I alla fall så tävlade jag med en serie som är som följer:

1. Halvvändning mage
2. Upp till så
3. pik
4. sitt
5. halvvängning upp
6. grek
7. rygg
8. halvvändning upp
9. gruperad
10. pirruett / frivolt

Tävlingen skulle starta och man ska alltid hoppa två serier på vardera 10 hopp. den första serien jag skulle hoppa så gjorde jag en pirruett (obliga) och på valfrian så gjorde jag en frivolt istället.
Dommarna ville ha någon att provdömma på. Orädd och överlycklig över att få stå på en trempolin och över att få vara i centrum så anmälde jag mig givetvis som frivillig.
Jag körde min serie. gick ner. Tävlingen började. Körde min obligaserie. Väntade på min tur igen och hoppade min valfria. Sen väntan igen på att resultaten skulle komma upp. Den tävlingen kom jag på 6e plats av ganska många tävlande, mins inte hur många men det var iaf en 20 st. Jag fick den bästa placeringen i hela huddinge (min klubb) och var jättenöjd! Jag tyckte de va jättekul å tävla, få visa vad man kunde :)

De va en liten kort beskrivning av något jag gjorde för första gången. Första gången jag tävlade i trampolin. Minnen <3

Dag 17 – En stark och svag sida jag har

Jag har ofta väldigt svårt att berätta om speciellt starka sidor hos mig. Detta beror på en av mina svaga sidor skulle jag säga. För en svag sida hos mig är att jag har väldigt väldigt dåligt självförtroende. Har haft de i större delen av mitt liv och det började i takt med "allt dedär andra"
Sen kommer vi till dendär starka sidan. Jag skulle säga att det är att jag är snäll (för de mesta) och bryr mig om alla som betyder något för mig. Att jag vill att alla runtomkring mig ska må bra och ha det bra.
Men precis som med allt annat så har alla saker två sidor och även mina starka sidor kan vara en svaghet i vissa situationer. Men dethär är iaf två sidor som jag anser att jag har. Sen vet man ju inte om andra håller med?
Våra brister, gör oss till människor

Blubb

Jag har inte skrivit något om vad jag sysselsatt mig med på senaste tiden. Inga större tankar eller upplevelser. Jag har ingen ork eller lust att skriva faktiskt. Känner ingen vilja eller motivation. Så jag tror jag avstår. Men skrivlusten kommer nog tillbaka igen. Sålänge får ni nöja er med blogchalenngen.
Tack för mig.

Dag 16 – Mitt favoritminne

Det är svårt att välja bland många fantastiska minnen.
Majoriteten av alla minnen från spanien tillhör domdär fantastiska minnena. Så därför är det väl inte så speciellt förvånansvärt att de minnet jag valt att berätta om kommer just därifrån.
Det är svårt att säga om det är ett "favoritminne" för jag har aldrig funderat över vilja av alla mina minnen som är just en favorit. Men det är ett minne som kommer upp lite då och då i mina tankar. Ett minne som faktiskt får mig att le. Att känna. Och på ett sätt att sakna.

Det var sommar. Det var slutet på Juni. Åter var 2009. Som dendär sagan som är för bra för att vara sann. Det var den sommaren jag tillbringade med Honom.
Det började bli natt. Kvällen hade vi spenderat som vanligt, vi hade varit ute och ätit på en resturang några kvarter bort. Efter de hade föräldrarna gått hem och satt sig och vi hade gått vidare till en annan restaurang för att spela lite spel och bara umgås lite.
Det var under den kvällen som Han snodde mina skor och hängde dom på ett staket. Det var den kvällen jag för första (och förhoppningsvis sista) gången tåflirtade med någon som hade gympaskor på sig och jag var barfota. Kvällen jag gick med dendär känslan i magen och bara ville ta hans hand men jag aldrig vågade.
På dagen hade vi suttit utlåsta på en balkong för att lillpojken ville de. Vi hade suttit brevid varandra och lyssnat på svensk musik och bara varit... Levt i dået. Där och då. Inget spelade så stor roll. Mer än tankarna vi båda tänkte...
Sen kom ju natten som sagt krypande och vi hade gått hem från dendär restaurangen. Vi satt på min altan och snackade skit. spelade lite kort och pratade med familj och vänner. Sakta men säkert började folk droppa av. Speciellt där när lillpojken skulle sova så försvann nästan alla. Men kvar satt vi i den varma natten. Jag tänkter inte ens försöka beskriva den natten. För det är itne vär det. För det går inte att beskriva. Det är bara en såndär natt jag inte kommer glömma. Och vi satt där, tillsammans, hela natten. Det gick så fort, tiden bara rann iväg... Och så var klockan 6-7 någonging på morgonen. Vi visste att lillpojken snart skulle vakna och kände att vi kanske borde gå och sova... För de va ju inte så lyckat att sitta där vakna när folket går upp på morgonen. så motvilligt så säger vi godnatt. Jag väntar tills han kommer ner till sig och ser till så han får in nyckeln i låset innan jag släcker och smyger upp. Men sova kunde jag då inte. Inte efter en sån kväll. Och de resulterade ju självklart i att jag va jättetrött morgonen efter. Och då tog pappa självklart tillfället i akt att reta mig. Han va ju iof lika trött han ;) haha inte så konstigt kanske?
Det är ett speciellt minne för mig. Jag gillar det. Och därför kanske man kan säga att det är ett favoritminne? Fast i dethär minnet så fortsätter jag ju alltid att minnas hela sommaren. Sommaren 2009. Sommaren med Honom.

Dag 15 – Det här är jag beroende utav

Precis som med mycket annat så är det svårt att bara säga en sak och påståendet går att tolka på flera sätt. Om man tänker saker man äter så skulle jag helt klart kunna säga Coca-Cola. Något jag dricker dagligen och har gjort så länge jag kan minas. Och tro mig, det är inget jag är stolt över. Men jag klarar mig utan cola... Bara de att det är väldigt väldigt gott :)

Sen så är jag beroende av närhet. Tror det är många som är med mig om den saken. Jag behöver dendär kramen lite då och då. Dendär handen att hålla i, dendär personen att sitta nära. Någon att prata med och bara få vara med. Mår så otroligt otroligt dåligt annars...
Och jag syftar då inte på närheten från enbart en pojkvän. För just nu känner jag inte behov av någon pojkvän. Jag syftar på närheten från en kompis. Från min bror och från min mor och far. Den sortens närhet som är så underbar. Se bara hur jag och bror min satt och pratade idag innan vi lagade middagen. Eller hur min bror sätter sig brevid mig och hjälper mig med matten, han till och med ringer en kompis för att hjälpa mig med en sak med matten! Det är så underbart att ha honom. Närheten från honom. Dendär vardagliga underbara närheten. Jag skulle inte klara mig utan den.

Dag 14 – En stor händelse i mitt liv

Oj svår sak att skriva om tycker jag. Händer ju så mycket i mitt liv. I de flestas liv. Och även om mycket av de är vardagligt så är det fortfarande händelser som förändrar dig vilket jag då anser vara ganska stora händelser.
Sen kommer problemet med hur mkt av mig jag vill lämna ut i en blogg. Då många stora händelser i mitt liv är väldigt privata så blir det ett problem med vad jag ska välja.

Det slutar med att jag väljer en händelse som skedde för väldigt många år sedan. En händelse som alltid kommer finnas med mig. En händelse det alltid kommer finnas spår av.
Jag var kanske 8 år. Jag var hemma hos min farfar och hans dåvarande flickvän i farfars villa i örby. Jag mins hur jag sitter i vardagsrummet framför tvn. Mamma sitter brevid mig. Jag hade aldrig varit speciellt rädd för djur och hade då inga som helst problem med att sitta där framme och klappa min farfars flickväns rotvailer. Jag mins hur vi satt och pratade och så satt jag och klappade på dendär hunden. Zack hette han om det intresserar någon. En väldigt fin hund faktiskt :)
Iaf där satt jag och mamma på golvet och klappade Zack. Jag satt närmast huvudet och mamma satt bak mot bakdelen på hunden som låg på golvet. Allt var frid och fröjd. Tills ett helt oväntat ögonblick. Jag mins inte vad som hände. Jag mins bara hur tårarna rinner, hur jag skriker "Aj, släpp, loss, loss, aj aj, loss, släpp". Det gjorde så ont. Jag var så chockad och så rädd. Och där satt hunden, med sina låsta käken runt min lilla överarm. Mitt nästa minne är att mamma har lyft upp mig på diskbänken. Farfars fru plockar fram alsolsprit och plåster. Vi tvättar såret och sätter på ett plåster. Dom ringer vårdcentralen och hör med dom ifall jag borde åka in eller så men de behövde jag inte. Och efter den dagen så har jag en stor rädsla för hundar. Den händelsen har förändrat mitt liv, ställt till väldigt många situationer för mig. Gjort vardagen stundtals jobbig.

Jag har fått återberättat för mig att när Zack bet så kröp jag ihop i fosterställning och grät samtidigt som jag försökte tränga fram de ord jag nämnde tidigare. I de ögonblicket så hade mamma slängt sig över hunden och tagit stryptag om den i hopp om att han skulle släppa. Mamma hade fått panik. När hunden väl hade släppt så hade Farfar lyckats ta sig fram. Farfar gav honom en rejäl örfil och fick hunden att backa. Hunden blev indragen/backade in i min farfars sovrum där han blev inslängd och instängd resten av kvällen.
Det visade sig efter senare undersökningar att hunden var sjuk. Den hade tumörer i större delen av kroppen och det hade antagligen gjort väldigt ont då jag suttut och klappat och att det var därför han helt oförklarligt hade bitit mig. Hunden avlivades men jag kommer alltid att ha kvar ärren från där hans hörntänder gick in i min lilla arm. Min högerarm.

Jag må den leva

Jag må den leva jag må den leva jag må den leva ut i hundrade år. Ett fysfaldigt leve för bloggen den leve hipp hipp hurra hurra hurra!!
Jo det är så att min blogg (denhär bloggen iaf) fyller ett år idag :) Så, nu har ni fått dras med mig i hela ett år. Tveksamt om någon stannat så länge haha ;) Mina små äventyr och mina små tankar. Inte kan väl de vara så värst intressant för allmänheten att veta? Hur som helst så är det här mitt 297 inlägg. Och ja, observanta personer vet att det bara har publicerats 295. Två av de skrivna inläggen slutade med att de inte var lämpade för observerande ögon. Enbart mina. Så dom får ni klara er utan :)

Det har hänt ganska mycket sen jag startade denhär bloggen för ett år sedan. Såväl med mitt liv som med allt runt omkring mig och med mina tankebanor. Jag har stundtals varit glad och jag har stundtals varit väldigt nere. När jag startade bloggen så var jag inte precis jordens lyckligaste flicka, vilket har ändrats fram och tillbaka genom året. Mitt humör svajar ständigt och går upp och ner, dåliga dagar och bra dagar. Det beror på många saker som inte är värda att skriva om här.
Personer har kommit och gått genom mitt liv. Jag har utvecklats och förändrats lixom andra runt omkring mig. Ibland blir det till de bättre och ibland till det sämre. Jag har lärt mig av migsjälv och av andra. Det är så det ska vara. Även om jag ibland önskar att saker vore annorlunda.
Men jag tror fortfarande att allt sker utav en mening. Allt blir vad man gör det till.
Jag är den jag är. Och även om jag stundtals har försökt ändra på mig för någon annans skull så har de bara lett till att jag tappat bort mig och gått vilse i mitt eget liv. Jag lär hela tiden av mina misstag och gör mitt bästa, även om saker är svåra.
Jag är den jag är. Gillar du det inte så ge fan i mig. En riktig vän accepterar mig för den jag är. Gör man inte de så är man inte en riktig vän. Varför ska jag offra mitt liv för någon annans skull? Vad gör denna "någon annan" till bättre än mig? Är vi inte alla jämstälda?
Tanken kan vara svår att leva upp till. Men jag är en bit på väg.

Bloggen lever än. Ett år har gått ganska fort samtidigt som det gått otroligt långsamt. Jag har inga planer på att sluta skriva. Så förhoppningsvis blir det ett år till. Men vem vet? Jag kanske tröttnar?

Dag 13 – Detta ångrar jag

Jag försöker att inte ångra saker i mitt liv då det inte spelar så stor roll. Vad som har hänt  har hänt. Jag gjorde ett val och så blev det, då får jag även ta konsekvenserna för det. Även fast man i efterhand kan önska att det vore annorlunda och ångra beslutet så kommer det inte att förändras.Jag försöker även leva efter att inte ångra något jag gjorde utan bara de jag inte gjorde. Funkar hyfsat iaf...

Men jag lixom de flesta andra har saker man ångrar. Fler än bara en sak, men ni får veta om en sak som förstärkts på sista tiden, nämnligen att jag slutade träna. Att jag slutade på trampolinen. Att jag inte fortsatte träna när jag hade chansen. Att jag skulle bytt till UVGK och fortsatt utvecklas. Fortsatt hållt på med något jag tyckte var otroligt roligt. Men som sagt så gjorde jag ett val. Jag valde att sluta. Och nu blev det så. Kanske var det lika bra?

.

I hate the feeling inside.

Förstår inte... Förstår inte varför den är där? Varför det ska vara så svårt?

Dag 12 – Min första kyss

Även dethär är sådär lagom komplicerat då min första kyss ligger i lite av vad man kan kalla en gråzoon. Men låt mig göra ett försök att förklara.
För det finns två "kyssar" som skulle kunna röknas till den första. Jag säger ju att det är komplicerat.
Låt mig börja från början så får vi se hur myckt jag väljer att dela med mig av.

Det första tillfället så gick jag i femman - sexan någonting sånt. Det var lixom inte "på riktigt" utan mer likt en lek. En busig lek som ingen annan än vi visste om.

Det andra tillfället var ganska långt efteråt. Under hösten 2009. Det var något som bara hände... Utifrån ingenting i stort sätt. Sen så va jag bara där. Och det bara hände...

Jag skulle kunna skriva en halv roman om dessa tillfällen. Men det är något jag väljer att inte göra då situationerna är privata. Dom är komplicerade och känslosamma. Skulle jag här och nu sitta och berätta om dessa saker skulle jag lämna ut väldigt mycket om mig och om mitt privatliv som få personer vet. Det är av denna anledning jag inte heller nämner några namn. Jag är glad över båda dessa situationer och ångrar ingenting av de som hände. Det är bara... privat... och komplicerat...

Dag 11 – Min första kärlek

Jag är inte riktigt säker på vad jag ska berätta här. För det är på ett sätt ganska komplicerat.

På ett sätt skulle man kunna säga att min första kärlek var när jag gick i mellanstadiet. I en kille som heter Daniel. Men då visste jag inte vad kärlek var och jag kan därför inte säga att han var min första kärlek. Känslorna till honom är mer lika de känslor man har till en bror. Han är som min bror <3

Man skulle även kanske kunna säga att min första kärlek var när jag gick i 9an. I en kille som heter Max. Jag blev helt förstörd efter de. Men jag tror jag ändå inte visste vad kärlek var. Jag tror snarare att mina känslor för honom var inbillad kärlek för jag ville vara kär och jag ville ha en pojkvän.

Så istället skulle jag nog kunna säga att min första kärlek var Tobias Peterson. Det var januari 2010. Vi hade flirtat och "varit på g", som man så fint brukar kalla det, i flera månader. Dom senaste veckorna hade det bara börjat bubbla i mig. Jag blev glad bara av att tänka på honom och det kändes i hela kroppen när jag träffade honom. Han fick mina annars ganska gråa dagar att lysa upp som en sol. Han fick den kalla januarilyften att bli värmande och härlig. Han fick mig att vela leva varje dag, att orka gå och orka fortsätta framåt. Det var inte längre så svårt att ha det där leendet på läpparna.
Det blev Tisdagen den 26 Januari. Vi hade bestämt att vi skulle träffas. Han mötte mig när jag hade slutat och vi gick mot bussen. Vi skulle hem till honom så vi hoppade av och tog tunnelbanan den sista biten. Jag mins hur det var jättekallt och hur jag ville gå och ställa mig i hans famn men att jag inte vågade. Vi kom hem till honom och var där ett tag. Låg och snackade och bara va... Sen innan han va tvungen att åka så kysser jag honom. Hela mitt liv lekte när jag gick hem ifrån honom. Jag var så otroligt glad. Det bara sprudlade om mig, jag ville hoppa omkring, skrika lite, dansa runt, skratta och le. All glädje ville bara komma ut. Det var den dagen som jag fick min första riktiga pojkvän.

Daganra gick och blev till veckor. Veckorna passerade och blev till månader. Vi träffades inte allt för ofta då han tränade väldigt mycket. Men dom gånger vi träffades var desto bättre. Vi umgicks med hans kompisar, med mina kompisar, med våra gemensamma kompisar och bara med varandra. Han fick mig att orka när orken försvann. Han fick mig att fortsätta gå, att inte lägga mig ner och han fick mig att klara av även de värsta dagar. Jag älskade honom. Han betydde så himla mycket för mig.

Sen kom dagarna då det började knaka i skarvarna. Jag mins känslan så väl när jag gick ifrån hans port på valborgsnatten 2010. Och sen kom dendär dagen. Den 3 maj 2010 då våran berättelse tog slut. Jag mins dagen. Jag mins hur vi bestämde att vi skulle träffas. Jag mins hur jag ser honom komma ner för backen. Jag mins hur jag kramar om honom. Jag mins hur han formulerar orden. Gör orden till verklighet. Jag mins hur jag bara står där. Hur mitt liv stannade till. Hur alla klockor stannade och tårarna bara rann. Jag mins hur jag inte kunde se när han gick. Jag mins hur jag bara föll ihop på golvet. Jag mins hur det kändes som något inom mig gått sönder. Som en kniv genom hjärtat. Samtidigt är dagarna efter dendär dagen jättesuddiga. Jag har nästan inga minnen. Jag vet inte hur det kändes mer än att det gjorde så fruktansvärt ont. Jag vet inte vad jag gjorde mer än att tårarna rann mer än en gång om dagen. Allt efter den 3 maj är så suddigt. Alla känslor och allt som hände. Jag vet bara att jag var så fruktansvärt förstörd. Jag sjönk så djupt ner i något hål så jag inte visste hur jag skulle ta mig upp igen. Jag har fått återberättat för mig hur förstörd jag var. Det var bara så hemskt. För hemskt för att minnas. För att sätta ord på. Men jag försökte även se det som att det var det bästa. Vissa dagar gick det bra och andra gick det mindra bra. Men även lyckliga sagor har sina slut. Liksom våran saga hade sitt slut.

Månaderna gick och jag lyckades sakta men säkert komma över honom. Se det som hände som något bra. För jag hade inte förlorat honom, även om det ibland kändes så. För han fanns fortfarande kvar där vid min sida. Och det gör han än idag. Min första kärlek är idag en vän som vet väldigt mycket om mitt liv. Om mina känslor och om mina problem. Han känner mig. Även den flicka jag är idag. Och han kan fråga mig hur det är och jag kan svara lite indirekt och han kan förstå iaf. Han kan på ett sätt nästan se på mig hur det är med mig. Och jag vet att om jag behöver det så kan jag prata med honom. På samma sätt som jag gjort många gånger såväl under den tiden som han var min pojkvän som efteråt.
Han är en underbar person som förtjänar det bästa.
Det var en underbar tid jag fick dela med honom. Men vi passar bättre som vänner. Jag är nästan säker på det.
Det var min första kärlek. Den alldra underbaraste och bästa känslan i kroppen samtidigt som det blev en av de absolut värsta.

Varför?

Allt det här skrämmer mig. och jag kan inte förklara varför. Jag gillar inte när det blir såhär samtidigt som jag bara går omkring och är glad. Det är en sån underlig känsla på något vis. Det var som vanligt inte meningen att det skulle bli såhär. Precis som allt annat. Det bara blev så. och precis som vanligt så kommer det här gå över... För att sen komma tillbaka igen. Precis som vanligt.
Jag vet inte varför det skrämmer mig så mkt. Antagligen beror det på att jag inte trodde att allt fanns kvar. Men vad är det egentligen som sitter där inne och finns kvar? Känslan går inte att ta på. Vad är det jag känner?
En glädje och nyfikenhet som inte borde finnas där. En längtn efter något jag inte vet vad det är och en saknat av något som inte finns kvar. Det är så onödigt. Jag förstår inte varför det alltid ska bli såhär? Det borde inte bli såhär?! Jag blir rädd för känslan, för att jag känner som jag gör. För det borde inte vara så. Jag vill inte ha den där samtidigt som den är härlig. Men jag vill ändå att den ska försvinna. Det är en dum tanke. En dum känsla om något jag inte vet något om. Om något som inte borde finnas. Varför ska den finnas där för?
Jag hatar Honom för att Han fick mig att drömma om Honom inatt. Men jag kan inte hata Honom vilket gör det jobbigt, så jag är bara lite småarg på Honom för att Han fick mig till de. Det skrämmer mig att Han hela tiden kommer tillbaka. Det skrämmer mig att jag drömmer om Honom och att jag tänker på Honom.
Varför?

Dag 10 – Vad är kärlek

Kärlek är en av de svåraste känslorna att beskriva. Jag har försökt, så många gånger. Och ännu svårare blir det att beskriva känslan när man inte har den inom sig.

Kärlek är någon som på ena sidan är helt underbart och det bästa som finns medan det på andra sidan är något av det värsta som finns.

Som sagt så ser jag kärlek som en känsla och inte som någon handling eller liknande som vissa kanske ser det som. Kärlek är något jag inte anser att man kan styra över. Det är något som kommer och något som går. Jag tror dock på att det finns evig kärlek. Men det gäller att hitta den, vilket inte är det lättaste.

Lycklig kärlek är för mig något alldeles magiskt. För hur stor är egetligen att två personer ska hitta varandra och få den känslan för varandra?

Olycklig kärlek är något jag inte ens kommer att ge mig på att förklara. För jag har försökt så många gånger utan att lyckas. Från egna erfarenheter kan jag säga att det är något av de väsrta som finns. Olycklig kärlek är något som river dig itu. Som tar sönder dig. det går inte att beskriva. Men just då kan det få dig att vela ge upp, att känna dig hopplös och så otroligt ledsen och sårad så du vet inte vart du ska ta vägen. Som att du vill gömma dig för att inte vakna upp igen.

Lycklig kärlek går inte heller att beskriva. Ännu svårare blire när känslan inte finns i kroppen.
Lycklig kärlek är något av de bästa som känslan finnas. Glädjen som sprider sig i kroppen och bara vill komma ut. Den obotliga glädjen när man är nykär. Leendet som alltid sitter på läpparna. Den bubblande varma känslan i kroppen som man inte vill byta bort. Käslan av trygghet och närhet. Känslan av att man är stark och att inget kan stoppa dig. Känslan av att vandra omkring på små rosa fluffiga moln. Känslan som inte går att beskriva.

Ska jag svara på fråvan "Vad är kärlek?" Så skulle jag säga att det är en känsla. En obeskrivlig känsla som dels kan vara det bästa som finns men det kan även vara bland de västa som finns.
Kärlek är för mig inget som enbart kan kopplas till en person, en pojkvän eller flickvän. För mig finns det även kärlek till vänner och det finns kärlek till familjemedlämmar och det finns kärlek till djur. Men man måste skilja på den kärlek som man har till vänner, på den man har till familjen, på den man har till djur och på den man har till en pojk-/flickvän. Samma känsla men på olika sätt. Och ön lika obeskrivlig.

Dum blogger

Ja... Blogger har tydligen slarvat bort de inlägget jag skrev igår om min förebild. Men jag skrev ett! Så de så. Och jag orkar inte skriva om det. SÅ om inte blogger hittar dedär inlägget och lägger upp de igen så får ni klara er utan.
Tack för mig.

*suck*

Jaha... För några timmar sen hade jag massvis jag ville skriva hära. Men då låg blogger.com nere. Sånt säger man suck åt! Aja sånt är livet. Och ett riktigt i-lands problem :)

Igår va jag inte direkt på mitt sprudlande humör om man säger så. Började dagen med en håltimme på 2 timmar. Sånt man inte blir överdrivet glad över. Men den fördrev vi med att plugga matte så lite duktiga va vi.
Sen hade vi design innan lunchen som földes av matte och fysik.
Hem och somna i soffan. Hade bajsont i magen hela kvällen så vid 10 letade jag mig ner i sängen... Tog ett tag att slockna men gud vad skönt de va när ja gjort de.

Vaknade ca 7 timmar senare. Fortfarande lite ont i magen men jag pallrade mig in i en dusch och sen drack jag mitt té och allt vad man nu brukar göra en morgon innan jag satte mig i bilen och körde till skolan.
Hade Matte E på morgonen och hann räkna ganska mkt. Sen gick vi upp till Marek och övertalade honom om att vi skulle få jobba hemma vilket han gick med på då "vi är så duktiga så han kunde lita på oss". Najs! Skjutsade hem Malin och va hemma typ 10 över 11. Awsome! :)
Har fördrivit dagen med att kolla BB, lyssna på musik, sitta vid datorn, baka scones och göra inte mkt alls. Har varit ganska skönt faktiskt :) Bror blev glad när jag hade bakat scones också så han kunde få gott mellis när han kom hem ^^
Kvällen har spenderats i soffan framför tvn och med datorn i knät.
Fick lite besök av mormor och morfar förut förresten :) Sånt är alltid lika trevligt! Och nästa vecka blire att åka hem till mormor och morfar någon dag för att få äta köttbullar ^^ Namnam!

Förresten! Olof har lovat att bjuda mig på glass! Så nu vet alla de :) Och sen så borde han lämna tillbaka min hjärna snart... jag börjar sakna den lite.

Näe om jag ska börja skriva på min bloggshallenge snart och vara lite social med folket på skype
"När livet sviker är det bra att vara två. Men ena halvan av mig slutade förstå."

Dag 9 – Förebilder

Det är ett svårt ämne. För på ett eller annat sätt ser jag upp till väldigt många personer och utav olika anledningar.
Och kanske kommer dethär oväntat men en av de personer jag ser upp till och den person jag tänkte ägna större delen av dethär blogginlägget med att prata om är min två år yngre kusin.

Hur kommer det sig då att jag har min kusin som en av mina förebilder?
Jag och min kusin växte upp tillsammans och hade mycket gemensamt som små. Sen började vi träna tillsammans och det är främst genom träningen som han har bevisat att allt går bara man vill det. Han har tagit sig över hinder och lyckats ta sig till toppen och har även i stora motgångar ett leende på läpparna och ser saker och ting pocitivt. Sånt ser jag upp till! Älskar honom :) Han är bäst <3

Sen finns det såklart fler personer jag har som förebilder. Det finns som sagt väldigt många personer somm jag tycker står för bra saker och gör bra saker och som jag därför har som förebilder och ser upp till. Men att rabbla dessa blir långtråkigt så de får ni klara er utan

När klackarna plockas fram ur garderoben

Så har det blivit sommar. Så idag säger jag att detär sommar!! (nästan iaf)

Mina klackar plockades fram imorse och kjolen åkte på. Så det ska vara :)

Varmt och skönt har det varit idag igen. Men idag blidde det bussen till skolan... Övervägde att ta bilen men va sådär snäll mot miljön så jag tog bussen istället (angel)

Började med design och vi målade husen och så gjorde jag våran taxibil och en till bil ^^ Efter de så hade vi lunch och satt i solen under rasten och sen hade vi fysik, design (teknikutveckling och företagande) och sist men inte minst matte e med en genomgång på 50 miniter som vi fick sluta efter. Sweet!

Kom hem och satt i solen en stund, sen kom pappa så vi kollade BB och sen lagade vi tacos till middag. Blev en liten mysig middag med bara mig och papi då bror var i skolan och mor va ute med jobbet.

Jag och papps diskade och sen kollade vi lite tv innan jag satte mig och pluggade lite. Sen smsade bror så då åkte jag och hämtade honom så han slapp vänta på bussen :) Snäll lillasyster jag är måste jag medge! (angel)

Näe nu ska jag gå och ta in dynorna och sen kanske fortsätta lite med matten innan en dusch väntar på mig.

Ha det bra folks :)

Dag 8 – Ett ögonblick

Hur ska man någonsin bara kunna välja Ett ögonblick av alla dessa underbara ögonblick som satts sig för att finnas kvar i mitt minne. Det finns ju så himla många ögonblick som är mer än värda att bli skrivna om, gång på gång. Men då detta ska handla om Ett av alla dessa så ska jag inte rabbla upp bland de alla utan hålla mig till just ett ögonblick.
Nog pratat.
Jag har funderat på dehär inlägget i några dagar och vilket av alla ögonblick som jag ska välja. Och varje gång jag börjar fundera över det så kommer samma ögonblick upp i huvudet. Det är nästan alltid de första ögonblicket som kommer upp. Så därför har jag valt att skriva om det.
Anledningen till att det gång på gång dyker upp är väl för att det satte stora avtryck i mig.
De ögonblick jag talar om utspelade sig den 30 Juni 2009. Jag mins inte vad klockan var, det var eftermiddag. Solen sken jag hade inte allt för mkt kläder på mig, ett par shorts och ett linne om jag mins rätt men jag vet inte säkert. Han hade bra mkt mer och varmare kläder på sig. Jag mins fortfarande känslan när jag stod framför honom dendär sista gången, hur vi tittade på varandra och tog steget mot varandra för att ge varann dendär sista kramen. Jag mins orden vi viskade i varandras öron innan vi försiktigt släppte och backade tillbaka igen. Jag mins de ögonblicket så väl, den stunden, den korta tiden av alla timmar vi spenderade med varandra den sommaren. Jag mins vart vi stod och vart vi var. Jag kan se det hela framför mig.
Jag vet inte vad mer man kan säga. Det är ett ögonblick som satt spår i mitt minne, som vägrar lämna mig. Det är ett underbart ögonblick samtidigt som det är ett hemskt. Men det betyder, och jag är glad att jag får minnas det så väl som jag gör det.

När solen sakta går ner över stockholms horrisont

Så sitter jag nu här och skriver igen. Det har varit en riktigt skön dag idag!
Men det var kanske en mindre trevlig morgon då de första jag hörde när jag slog på tvn va att alla bussar som går kring mig var mkt försenade och skit. Då bestämde jag mig för att ta bilen så de blev najs igen ^^
När jag gick ut för att sätta mig i bilen så kom bussen, så den hade inte varit försenad alls. Men de va ändå skönt att ta bilen ^^

Hade bara två lektioner i skolan idag. Fysiklabb och sen design. Så de va en skön dag ^^
Efter skolan så åkte jag hem igen i värmen och åt lite lunch samtidigt som jag kollade Big Brother och sen la jag mig i solen i drygt två timmar :) De va underbart skönt måste jag säga!
Sen blev det att laga lite middag och kolla lite tv innan jag tog en kvällspromenad på drygt en timme. Som sällskap hade jag min och mammas kamera. Mys! Men jag förstår inte varför jag alltid dras till platsen... Platsen med minnena. Dom alldeles för många minnena...
Jag tror jag mådde ganska bra idag iaf, att de inte va så illa... För musiken va inte allt för hög i hörlurarna. Men jag fick ändå vara för migsjälv ett tag. Sånt kan vara riktigt skönt. Idag var en sån dag jag kände att jag behövde de.
Vill egentligen bort ett tag till men nu sitter jag här och skriver... Ska väl hoppa in och duscha snart och sen krypa ner i sängen och hoppas på att John Blund vill besöka mig inatt... Klubba ner mig med sin sandsäck eller något.
Jag vill sova.
Blä
Godnatt

Dag 7 – Låtar jag kan lyssna på om & om igen

Det finns många låtar som jag kan lyssna på om och om igen i flera timmar. Ochsen gåre i perioder vilka låtar jag gillar att lyssna på och inte. Beror lite på vad jag är på för humör och så.
Det finns dock en låt som jag har haft med mig genom alla tider och det är "Kent - Utan Dina Andetag". Det var inte mitt eget val att börja lyssna på den utan de va min mammas favoritlåt så därför har jag fått höra den bra många gånger. Mamma har berättat för mig hur jag som kanske femåring kom med frågan "Mamma, varför kan inte han gå utan hennes luft i sina lungor och varför kan inte han gå om inte hon ser på? Måste inte de vara jobbigt?" och denna fråga kom just från några rader av refrängen i den låten:

"Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag"

Jag kan nog hela texten utantill och kan lyssna på den om och om igen. Har lyssnat på den större delen av mitt liv och lär fortsätta lyssna på den. För den är vacker. och de tänker jag fortsätta tycka. Så de så!

Som sagt så finns det många låtar jag kan lyssna på om och om igen. Och i vintras så hittade jag låten "Lilla Lady - Daniel Adams-Ray" för att jag kände igen mig så väl i den, för jag kände mig som "En liten ros med ett hål i sin själ, som gjorde rätt men av dåliga skäl" "Hon vet inte vad hon känner för, lågan slocknar utan tändstickor, du är bäst nu, men du va bättre förr, våra brister, gör oss till människor"
Egentligen kände jag igen mig i näst intill varje liten mening i dendär låttexten. Och det gjorde så att jag lyssnade på den - om och om igen.
En annan  låt som spelades mycket i mina lurar i vintras för "Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt - Daniel Adams-Ray" Även den låten var som skriven ur mitt eget liv. Så det bara blev att jag ville lyssnna på den, om och om igen.

Sen finns det självklart en väldig massa fler låtar som jag kan spela om och om igen utan de minsta problem. "Leave out all the rest - Linkinpark" är ett exempel på en låt jag hittade för nästan 4 år sen och kan lyssna på hur många gånger som helst.
"Ted Gärdestad - Himlen är oskyldigt blå" är också en sån låt jag alltid kan lyssna på... Precis som "Gyllene Tider - Kung av Sand".
Och det finns så många så jag vet inte vart jag ska börja. Men jag borde kanske nöja mig med att bara nämna dessa. Men gemensamt för alla låtar som jag kan lyssna på om och om igen är att de har något minne med sig eller att det stämmer så väl in på mig eller på annat sätt betyder något för mig.

Måndag

Är det idag. Vi lyssnade på redovisningar på medicinen. Sen skrev vi ut matten på håltimmen innan vi hade matte och redovisade våra uppgifter. Sen hade vi fysik och räknade på C-14 metoden ^^
Lunch och satt ute i solen en stund innan vi hade Svenska och lyssnade på några tal och sen fick vi en kort rast där jag började bli flummit haha xD Och sen fortsatte vi svenskan med kommunikationsövningar, typ man ska lägga upp ett visst antal tändstickor och så får man varken signalera eller prata med varandra :P min grupp va bäst haha ^^ najs
Sista lektionen va design och innan den så hade vi gått och köpt hallonsoda och så gick vi in till lektionen lite innan den började så satt vi och lyssnade på musik, åt kakor, drack hallonsoda och pillade lite med våra torg. Sjukt najs lektion! Blev typ klara med torgen också så de va najs :) Och sen fick vi gå lite tidigare också eftersom vi började tidigare ^^

Kom ham och kollade BB och tog de lugnt och åt lite bullar typ :) Har varig en ganska najs dag idag trots allt :) och det har varit underbart väder och soligt och varmt idag så de är najs :)
Näe nu ska jag kolla Total Blackout :)
Ha en trevlig kväll alla :)

Dag 6 – Min favoritstad

Något säger mig att jag måste säga stockholm. Men min egentliga favoritstad är egentligen inte en stad utan snarare en by så då får det lov att bli stockholm.
I mitt liv har inte jag besökt allt för många städer. Och Stockholm är min hemstad. Stockholm är den stad där jag växt upp och levt i hela mitt liv. Stockholm är en stad med massa minnen. En stad jag både älskar och hatar. Stockholm är en vacker stad. Och allt detta gör stockholm till min favoritstad.
Som sagt så innebär stockholm en väldigt massa minnen. Såväl roliga som tråkiga. Och inte är väl de så konstigt? Att staden jag har levt i går att förknippa med mitt eget liv, med mina minnen, med mina goda stunder och mina dåliga stunder. Det finns så mycket bra med stockholm och så mycket dåligt med stockholm och jag tror att det är just de, blandningen av allt bra och allt dåligt som gör det till min favoritstad. Och att staden är min hemstad och att staden är så otroligt vacker gör ju inte saken de minsta sämre.
Vet inte riktigt vad jag ska säga.
Stockholm i mitt hjärta <3

Jag tror jag är en av världens sämsta fotbollsspelare :)

I fredags så åkte jag till Dovas tillsammans med Johanna, Glenn, Oscar, Robert och Ludde. Sen så kom Olof förbi lite senare på kvällen ^^ En riktigt trevlig kväll vare måste jag säga :)
Åkte hem lite innan ett och missade precis sista bussen hem, så de fick bli att åka ersättningsbuss hem med pojkarna och sen gå ifrån dom :P Men då va Olof snäll och földe mig hem ^^ En trevlig promenad i vårnatten faktiskt :)

På lördag förmiddag blidde det jobb en stund och sen fotboll med Ludde, Andreas, Oscar, Olof, Erik, Robert och Johan. Trevligt värre och jag kan ju helt klart säga att jag äger på fotboll :D (... not) hahaha xD En boll kommer nära mig, jag skriker till, blundar, sparkar mot något jag tror kan vara bollen och missar. Men de distraherade motspelarna lite iaf ;) haha och sen började jag skratta :D De va ganska kul ^^
På kvällen låg jag och kollade tv med mamma och pappa och så fördrev jag tid vid datorn innan jag gick och la mig och sov.

Idag har varit en såndär underbart skönt göraingenting-dag! Det är söndag och jag har inte pluggat en enda minut och jag har inte en endaste gnutta söndagsångest. Så underbart!
Dagen spenderads med bullbak vilket var väldigt avkopplande och trevligt, fick till en näst intill perfekt deg så de va jättenajs :D Och så blev det underbart goda bullar ^^
I väntan på attbullarna skulle gäsa så låg ja och solade och sen solade jag lite till efter vi hade fikat med nubakta bullar och godheter :)
Grillade Fleskfilé till middag och hade klyftpotatis (kryddad med salt, timjan, oregano och dragon) till. Mycket gott!
Och kvällen har spenderats i tv-soffan tjockandes med chips, cola, godis och glass. Jag känner mig nyttig! Men skit samma :)
Kollade på "de blir bättre" nu på kvällen också. idag var det faktiskt ett riktigt intressant program enligt mig. Bara sådär om ni inte visste de.

Nu borde jag duscha och sova för jag längtar ner till mina rena lakan och min sköna säng!
Godnatt people :)
*pöss på pannan*

Dag 5 – Min tro

Ja, För alla som ännu inte observerat de så anser jag mig som en troende kristen. Jag har egentligen inga problem med att diskutera min tro med folk men jag har vissa svårigheter med att diskutera den i en monolog som det blir i en blogg. Jag orkar altså inte sitta här och berätta allt om min tro. Men kan väl berätta lite grann.
Jag är inte en sån person som går i kyrkan varje söndag och ditten och datten. Men kyrkan är en plats där jag trivs och gillar att vara, en plats jag kan söka mig till när något är svårt eller när jag bara behöver ro.
Jag är inte heller en sån person som ber till Gud hela tiden. Men det händer och det är min personliga ensak när jag väljer att be och varför jag ber.
Hur jag väljer att tro ser jag som min ensak och jag hoppas att alla accepterar mitt val av tro på samma sätt som jag accepterar att alla inte delar min tro.
Men ja... om du vill diskutera tro med mig och få reda på mer om min tro så får du väl prata med mig, för mer än så tänkte jag inte berätta hära.
Tro Hopp och Kärlek

Dag 4 – Min familj

Vart ska man börja? Den familj jag bor tillsammans med består av min far, mor och bror. Det är dessa personer min närmaste familj består utav. Och jag kan inget annat säga än att dom är underbara. När något är svårt i mitt liv så finns dom där, även fast jag kanske inte vill prata med dom så vet jag att jag kan om jag vill. När det kommer till min bror så måste jag säga att han är den bästa han också. Även fast vi nästan dagligen tjafsar/bråkar/blir irriterade på varandra så är han ändå den bästa. När jag behöver hjälp med något så hjälper han mig, Han kan sitta i timmar och hjälpa mig med matten eller fysiken om det är något som slåt knopar i skallen på mig, han kan helt spontant gå fram och ge mig massage när jag står och lagar mat. Dessvärre får nog min bror ta lite för mkt av mina humörssvägningar och mitt dåliga humör. Det är inte meningen men de blir lätt så... Även fast jag inte vill :/ För ibland behöver han bara säga "godmorgon" för att jag ska bli irriterad om jag är på fel humör... Illa dedär. Men jag älskar honom, massor :) <3 Och jag älskar min mor och far också <3

Sen finns det ju flera människor som tillhör familjen fast på lite längre avstånd eller vad man säger. Ditbland hör min farfar, farmor, mormor, morfar, moster, faster, farbror och kusiner. Sen så har jag en hel hög med sysslingar där jag bara träffat ett fåtal. Och man kan gå upp i en massa led för att hitta personer som tillhör familjen men som nu är avlidna men som en gång i tiden betytt mkt för mig. Till exempel min gammelmormor, min gammel gammel moster och min gammelfarmor (usch vad jag grät på gammelfarmors begravning även fast jag bara träffade henne som barn).
Min Farfar betyder väldigt mkt för mig. När jag va liten var han dendär tjocka gubben som va så mysig att krypa upp i hans famn. Och oj vad han skämde bort mig och min bror när vi va små.
Jag ninns fortfarande dendär dagen när vi besökte honom på sjukhuset. Jag hade ritat en teckning åt honom och va så fruktansvärt rädd för att röra vid honom där han låg, blek i vita sjukhussängen med slangar och pipande maskiner. Han blev frisk igen och han blev mycket smalare. Men han är min Farfar som jag älskar, oavsätt vad som händer. Och jag vill inte ens tänka på den dagen han lämnar mig ensam kvar på jorden.
Min Farmor var också en tjock kvinna. Det var iaf så jag såg henne. Jag träffade sällan min farmor och jag mins så tydligt sista gången jag såg henne. Hon var inte längre den tjocka mysiga farmor som innan, hon va så smal, så ... gammal... Jag vet inte hur jag ska beskriva henne. Men sen kom den dagen då jag fick säga farväl till henne, stå där framme i kyrkan, lägga en ros på kistan och stillsamt säga ett sista hej då. Men än idag pratar jag till henne, jag tittar upp i himlen för någon stans där uppe finns hon. Och jag vet att hon är på en bättre plats just nu, att hon har det bättre nu än innan. <3
Sen har vi min Mormor och Morfar. Jag känner inte att jag behöver dela på dom för dom har alltid funnits där tillsammans. Jag vill inte ens tänka på dagen dom försvinner. Finns så mycket att säga om dom så jag vet inte vart man ska börja? Dom är bäst helt enkelt. Och mormors köttbullar är dom bästa <3
Finns inte så mycket att säga om varken min Moster, Faster eller Farbror. Dom bara finns där, och har alltid gjort. En del av familjen. Och kommer alltid att vara. Och visst har saker gjort saker svåra men dom är och förblir delar av familjen, som  betyder.
Sen har vi mina kusiner. Jag har fyra kusiner, två på mammas sida och två på pappas sida. Dom på mammas sida är dom jag umgås mest med, vi är ungefär jämngamla och har växt upp tillsammans och delat mycket tillsammans. Pysselstunder hemma hos mormor, lekt, gömt oss under bord, kurragömma, ritat, räknat, pluggat, födelsedagar, julaftonar. Kan rabbla massvis med saker vi har gjort tillsammans. Och man får inte glömma att vi alla 4 kusiner (jag, min bror och mina två kusiner på mammas sida) tränade tillsammans under flera år. I truppen vare vi kusiner och 5-6 personer till. En trevlig släktträff två gånger i veckan i några års tid :)
Ska vi sen gå in på släktträd och fler delar i familjen kommer det att bli väldigt komplicerat, så vi lämnar de tycker jag :)

Hur som helst så är min familj väldigt viktig för mig. Och jag vet att dom alltid finns där, delar såväl skratt som sorger med mig. Delar vardagen med mig, står ut med mig. Och det är underbart. Jag älskar min familj <3

Dag 3 – Min bästa vän

"Vilket antiklimax" kan ni kanske tycka nu när ni läser dethär. Men jag skulle inte säga att jag har en "bästa vän". Så... Ett inlägg om ingenting då då jag inte har någon bästa vän? Skulle inte tro de :)
Som sagt. Det finns ingen person som jag säger är "Min bästa vän". Visst har det funnits sådanna personer genom livet men det har visats sig att vi aldrig varit "bästa vänner". För enligt mig så är en "bästa vän" en person som man kan berätta allt för, som man delar allt med och som älskar dig oavsätt vad. En "Bästa vän" skulle aldrig lämna din sida, vad som än händer. Och det är i dendär sista punkten som allt skiter sig. Eller ja... som de mesta har skitit sig.

Som sagt så har jag genom mina 18 år haft så kallade "bästa vänner" som av olika anledningar har lämnat mig. Eller så har jag lämnat dom. Eller så har dendär bästa vänskapen bara runnit ut i sanden i och med att livet har utvecklats åt olika håll.
När jag började skolan så träffade jag en tjej, Louise Andreason. Vi blev bästa vänner. Lekte tillsammans, "hängde" tillsammans, skrattade och hade roligt. Hon förgyllde mina dagar fram tills vi gick ur femman. Då började vi i olika skolor. Det jag då hade ansett vara en "bästa vän" övergick till att vara "en kompis" och så är det fortfarande. Vänner. Förhoppningsvis vänner föralltid.

Jag började sexan och träffade Johanna Svedenlöf. Under dom 4 åren så var det vi och man kan väl säga att vi var "bästa vänner", skrattade, bråkade och delade vardagen. När vi gick ur nian tog vi skilda vägar och hördes inte av på ett år för att sen ta upp kontakten igen och bli "bra vänner".

Jag började gymnasiet, ny skola och nya människor. Där träffade jag Malin Bokström. Jag mins fortfarande första dagen i skolan när jag började prata med henne. Och sen dess fortsatte det. Vi började dela liven med varandra, såväl gråten som skratten, och hon blev en sån person som jag skulle kunna kalla en "bästa vän"... Men saker hände och än en gång blev det inte som man tänkt sig. Även den "bästa vänskapen" rann ut i sanden och övergick i något annat.

Det kan låta dumt, de kan låta hopplöst och idiotiskt men de har blivit så att jag har slutat tro på "bästa vänner". Jag tror att det finns bättre och sämre vänner men jag tror inte på någon "bästa vän". Det finns inte bara en person som är den bästa, jag tror istället på att ha flera väldigt bra vänner som är bra på olika saker. En person behöver inte veta exakt hela mitt liv, men flera personer kan veta olika delar.
Jag har altså ingen person som jag kallar min "Bästa vän". Jag har istället flera olika personer som är otroligt nära och bra vänner.
Dit hör Antonia Ericson som är en tjej som betyder väldigt mkt för mig, som jag kan prata med om det är något, som lyssnar och finns där för mig. Hon är Min Anton <3
Dit hör också Lina. En tjej jag enbart träffat en gång men som på något underligt vänster lyckats betyda väldigt mycket för mig. Hon fanns där och lyssnade, kom med smarta saker att säga och stöttade mig i mina val när jag hade det svårt. Hon och jag satt i timmar och skrattade vid varsin datorskärm flera mil ifrån varandra. Kommit fram till så brillianta saker som rosa elefanter som går på molnen och blir bortblåsta av blå pingviner. Hon är tjejen jag gifte mig med, gifte mig till Evig vänskap där vi lovade varandra att vara vänner i nöd och lust tills döden skiljer oss åt eller vad vi nu sa... den 12/1-09. Och även om vi inte pratar varje dag längre och det kan gå länge mellan tiderna som vi pratar med varandra så vet jag på något underligt vänster att hon finns där för mig om jag behöver henne. På samma sätt finns jag där för henne. Men trots de så saknar jag våra små konversationer om allt och ingenting, att prata med någon och känna att personen bryr sig, lyssnar och hjälper dig, skratta tillsammans och bara  få vara.
Dit hör också Johanna Svedenlöf. För vi har hittat tillbaka till en vänskap igen och utvecklat den till att bli mycket bättre än den var innan.
Dit hör Sara Andersson. Min syster som vi kan säga. Finns inte mkt mer att tillägga.
Och dit hör säkert fler personer, och der finns fler personer som är viktiga för mig, som är bra vänner. Men om jag ska rabbla upp alla som betyder något för mig och som jag anser vara bra vänner så kommer jag få sitta här och skriva hela dagen och natten, altså struntar jag i det.
Hur som helst om ni inte förstått de än så har jag ingen "bästa vän" utan jag har istället flera "Bra vänner" och de värdesätter jag mycket högre än att ha en "bästa vän".

Varning! TItta inte hit om du har brottom

Med risk för ett alldeles för långt och uttråkande inlägg så kan jag varna alla som inte redan skrämts bort av rubriken.
Och när de är gjort så kan jag berätta vad det här inlägget är tänkt att handla om. Jo något så tråkigt som vad jag har sysselsatt mig med från i fredags tills idag. På ett ungefär sådär.

I Fredags så hade vi mösspåtagning! Så nu äre snart dax :D Underbart att få sätta på sig mössan och gå omkring med den på stan bland alla andra vita mössor :)
Efter en liten sermoni i aulan så blev det att dra till söder, satte oss på en grekisk resturang och anna och jenny drack öl medan jag och johanna drack cola ;)
På kvällen sen så tog jag bilden hem till Anna som hade lite party ^^ Trevligt värre :) Även fast det va jag som va nykret och resten aspackade :P haha eller så fulla varom inte men har nåra fina filmer måste jag erkänna ;) Ska få in dom i datorn tror jag :)
Åkte hem själv där på natten i mörkret med hög musik spelandes i högtalarna. Va riktigt skönt faktiskt :) Och jag tror jag hittar hela vägen hem till Anna nu :o Duktig jag är ^^ Och folk (Pappa och Bror) säger att jag har dåligt lokalsinne :O Fast de har jag ju iof men ändå (angel)

Kom hem ganska sent så sov ganska länge på lördagen. Sen blev det att fixa och dona lite innan det blidde att fixa iorning sig för att åka till Huddinge och äta middag på en restaurang med Mormor för att fira att hon fyllde år :) Sen åkte vi ner till Trehörningen för att kolla på den brasan precis som när vi va små :) (dissade huddinges brasa för en gångs skull (angel))
Efter ett besök vid brasan så åkte vi hem till mormor och morfar och blev kvar där ganska länge ^^
Kom hem och blev kvar hemma hela kvällen och gick och la mig ganska tidigt :) Hade en trevlig valborg iaf :)

Söndagen blev en pluggdag. Skrev klart mitt svenska tal och tränade på de och fifflade de sista på prjektrapporten om jag mins rätt. Annars hände inte så mkt på söndagen. En seg pluggisdag helt enkelt.

Sen blidde det måndag. Skola igen. Skrev i stort sätt klart medicinuppsatsen under lektionen på morgonen så de va najs. Sen fortsatte dagen med Matte och fysik och inget vidare intressant hände.
Sen efter lunch så hade vi svenska och jag skulle hålla mitt svenska tal. Nervöst och bra så höll jag mitt tal först så de va över sen. Kändes bra att ha det gjrot! Gick bra också tror jag, läraren verkade nöjd :) Sist så hade vi design och byggde på våra torg.

Tisdag kom och gick med fysiklektion och designlektion och sen projektarbetsredovisning som gick bra :) Skönt! Nu är hela projektarbetet klart :D
På kvällen så va jag iväg med familjen till IKEA och köpte en ny soffa och en lapa till mig och rullgardiner till mitt rum så jag kan få mörkt där för första gången på mer än ett år xD

Onsdag och skola som vanligt. Design, lunch, fysik, design (teknikutveckling) och sist matte e. Flöt på som vanligt och hände inte så mkt.
På kvällen körde vi över våran gamla soffa till en av pappas kompisar... Vet inte vad jag ska säga om det. Finns inte så mkt att säga. De va hur som helst ett pussel att få in soffan i bussen och sen få in den i hissen och hans lägenhet xD Men de gick tillslut :)

Idag torsdag fick en väldigt dålig början. Eller jag gick upp och kunde ta det lugnt på morgonen och så, sen går jag till bussen som är jättesen och när den kommer så åker den bara förbi så jag fick vänta på bussen i närmre 25 minuter -.-
Hade medicinredovisning på morgonen vilket gick bra, kom ganska långt på torget undr designen vilket va skönt och sen vare matte och fysik som inte va så intressanta.
Kollade BB när ja kom hem och tog de lugnt. Har satt upp gardirnerna i mitt rum vilket blev jättebra :D Funderar på att sätta upp min lampa men de kanske blir morgondagens problem så får jag krypa ner i min sköna säng nu ^^ Så får de nog bli :D
Godnatt ni kära vänner som inte dött av uttråkning eller gett upp ännu haha :)

Dag 2 – Valet av Bloggnamn

Mitt namn är som jag nämnde igår Jenny Elisabeth Andersson. Jag tror de flesta kan förstå valet av Jennyea då. Men om någon kanske inte gör de så har jag tagit mitt förnamn samt initialerna i mitt andranamn och efternamn, altså Jenny E. A.vilket då blev Jennyea. Om man nu ska se till bloggens andra adress så är ju de stavat med tre st n vilket bara beror på att Jennyea med två n var upptaget. En enkel lösning.

"Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår"
Så lyder min underrubrik på bloggen. Varför de då? Jo för jag tycker att det är ett väldigt bra citat som jag vill påminna mig om hela tiden. Det är något som faktiskt stämmer bra in på mitt liv och på den jag är. Jag gillar de citatet. Därför har jag valt att ha det där.
Du är modigare än du vet - jag har så många gånger vågat saker jag aldrig trodde jag skulle våga
Du är starkare än du tror - jag har så många gånger bevisat för migsjälv att jag klarat saker jag trodde jag var för svag för att klara av.
Du är klokare än du förstår - Behöver jag ens säga att jag även bevisat dethär för mig också?
Tre hoppgivande meningar jag tror på.

Dag 1 – Presentera mig själv

Vi börjar på en gång då.
En presentation av migsjälv. Det har funnits några sådanna såväl här som på andra ställen. Men jag förändras hela tiden. Vem gör inte de? SÅ även om jag skriver en presentation nu så kommer den antagligen inte vara exakt samma som om jag skulle skiva en när denna Blogchallenge är avslutad.
Ni som läst min blogg har antagligen lärt känna mig endel. Inte helt, det äre ingen som gör. Inte ens jag känner mig helt. Men ni har fått läsa om saker jag gjort under dagarna, tankar och citat som vimlar runt i huvudet.
Nog med blaj.

Mitt namn är Jenny Elisabeth Andersson. Jag är 18 år, 5 månader och 6 dagar om man ska vara exakt. För er som inte orkar räkna så föddes jag den 28 November 1992. Och om det intresserar någon så föddes jag klockan 18.31 på Huddinge Sjukhus. Min storlek kommer jag inte ihåg, men jag var liten vilket vi har fina bilder på när jag ligger brevid en kille som föddes samma dag som mig :P
Då liksom nu var (är) jag liten. Jag når lite mer än 155 cm över marken och är grymt nöjd med detta. Jag trivs som kort. Så de så! Långt hår har jag också om de intresserar någon. Och blåa ögon. Det är såntdärnt ytligt tjafs man brukar prata om när man ska beskriva sig själv :)
I övrigt skulle jag säga att jag är en solstråle med mina skuggor. (tolka det poetiskt)
Jag är ofta glad men har mina perioder då mörkret tar över. Men jag lär mig varje gång och lär mig att ta mig upp till ljuset igen, vilket jag gör, gång på gång. För på något undrligt sätt lyckas jag falla, lite för ofta.
Vissa säger att jag bryr mig för mycket om andra. Det kan vara en sanning då jag mår bra när folk runtomkring mig mår bra. Jag hanterar bättre min egen smärta framför andras smärta, därför har jag en viss förmåga att sätta på vänners problem på mina axlar. Men det gör mig inget. Jag gillar och trivs med att finnas där för mina vänner och hjälpa dem så gått jag kan. Jag ser mig som en hjälpsam och omtänksam person och är medveten om att alla antagligen inte är av samma åsikt. För ibland blir jag egoistisk och gör val som passar mig bäst, även fast det kan göra riktigt ont inom mig och vara väldigt svårt för mig att göra så händer det att jag gör det. För någon gång måste jag ändå se till migsjälv.
Det här börjar bli en lite för lång text men det är svårt att sammanfatta en hel person på ett kort sätt.
Rörigt börjar det bli också. Men jag tänkte fortsätta lite till iaf och röra till det lite til.
Så, För er som inte visste de så går jag tredje året på gymnasiet och ska snart ta studenten. Det är inte långt kvar nu och det känns jätteskönt! Jag går hur som helst på Teknikprogramet med inriktning Design och Konstruktion på Kärrtorps gymnasium. Efter sommaren hoppas jag på att en utbildning på KTH väntar och jag hoppas då i första hand på en Civilingengörsutbildning i Samhällsbyggnad.
Just nu ägnar jag mycket till till skolan vilket jag alltid har gjort av flera anledningar vi inte behöver förvirra er med just nu. Skolan är som ni kanske förstår en stor del av mitt liv och väldigt viktig för mig, även fast jag kan bli otroligt less på det ibland.
Något annat som jag försöker leva efter är mottot att allt blir vad man gör det till. Även att man aldrig ska ångra något man gjort, bara de man inte gjorde.
Just nu kommer jag inte på så mycket mer att säga om mig. Jag är som jag är och jag har mina positiva och negativa sidor. Jag har varit med om mycket och har därmed erfarenhet inom många områden. Jag ser det både som bra och dåligt.
Hmm något mer vill jag säga...
Jag gillar att skriva. Och skriver ganska mycket. Jag gillar att försöka förklara en känsla, att beskriva en situation och att göra texter levande. Hurvida jag lyckas eller ej vet jag inte men skit samma. Dålig på att skriva korta inlägg är jag också, korta texter i allmänhet. Men de får ni leva med :)

Tror de va allt för mig. Men om någon tycker något saknar så kan ni ju lägga in en kommentar om de så ska jag se om jag kan skriva lite om det :)
Godnatt människor!

Blogchallenge

Jag har funderat lite på att dra igång en Blogchallenge för första gången i denhär bloggen. Bara för skojs skull. Och fall att någon liten människa kanske skulle få för sig att läsa här så kanske man får veta något om mig som man inte visste innan.
Så... Här kommer den fina Blogchallenge jag tänkte följa. Vi får se hur det går :)

Dag 1 – Presentera mig själv
Day 2 – Valet av Bloggnamn
Dag 3 – Min bästa vän
Dag 4 – Min familj
Dag 5 – Min tro
Dag 6 – Min favoritstad
Dag 7 – Låtar jag kan lyssna på om & om igen
Dag 8 – Ett ögonblick
Dag 9 – Förebilder
Dag 10 – Vad är kärlek
Dag 11 – Min första kärlek
Dag 12 – Min första kyss
Dag 13 – Detta ångrar jag
Dag 14 – En stor händelse i mitt liv
Dag 15 – Det här är jag beroende utav
Dag 16 – Mitt favoritminne
Dag 17 – En stark och svag sida jag har
Dag 18 – En första
Dag 19 – 10 onödiga faktan om mig
Dag 20 – Det här upprör mig
Dag 21 – Det här gör mig rasande
Dag 22 – Mina rädslor
Dag 23 – Det här får mig att gråta
Dag 24 – Min favoritplats
Dag 25 – (Mina rädslor) En helt vanlig dag
Dag 26 – Mina ambitioner
Dag 27 – Det här saknar jag
Dag 28 – Min favoritfödelsedag
Dag 29 – Mina drömmar
Dag 30 – Så här vill jag dö

1 år

Denhär dagen har varit lättare än jag trodde att den skulle vara. Tanken har slagit mig, självklart. Hur skulle den inte kunna göra det? Men det har varit så mkt annat så jag inte haft tid att tänka på det. Visst. Jag har kommit över det. Jag har gått vidare och jag har lagt mig på en nivå som är bra. Så varför bryr jag mig ens? Det är ett datum. En dag i en kalender. En jävla massa minnen. Dåliga minnen. Dumma minnen.
Den 3 Maj 2010 minns jag som om det vore igår. Jag kan inte riktigt förstå att det är ett år sedan... Känns som det va för jätte länge sen samtidigt som de inte känns som att det gått alls någon tid.
Jag mins den dagen. Jag mins mina två sista lektioner. Jag mins bussresan hem. Jag mins hur jag städade i mitt rum. Jag mins hur jag såg Honom gå ner för backen utanför mitt hus. Jag mins hur jag mötte Honom ute på trappen. Jag minns hur jag sjönk ihop på golvet och bara lät det komma. Jag minns hur de va början på en lång minneslucka. På en hemsk känsla. Känslan av att hela livet rasar samman samtidigt som någon sliter sönder hela dit liv, hela din själ och hela ditt hjärta i småbitar. Känslan som inte går att beskriva men som gör för ont för att förstå, för att minnas.
Det var den 3 Maj 2010. Dagen min tillvaro än en gång rasade. Dagen mitt liv än en gång föll i bitar. Dagen jag än en gång föll ner till botten.
Den 3 Maj 2010 är en dag jag har lyckats lämna bakom mig. Jag har lyckats reparera det som hände den dagen. Jag har lyckats klättra upp igen. Jag har gått vidare och sett det som ett minne. Allt oftare kan jag till och med se tillbaka på den dagen och se det som att något bra hände, som att det var det bästa. Mycket har hänt sen den dagen. Ett år har passerat. Fler år kommer att passera. Jag kommer att fortsätta gå, välja olika vägar genom livet. Göra de han gjorde mot mig och bli utsatt för de han gjorde mot mig.
Blir bara så less på att datum ska fastna så hårt på mitt minne. Att jag ska bry mig så mkt. För jag är ganska säker på att Han inte har någon aning om att det var idag, idag för ett år sedan som allt dedär hände. Jag blir bara så irriterad på att ett datum ska beröra mig så mkt. Det borde inte vara så, jag har gått vidare. Blöö!
Jag tar ett djupt andetag och nästa steg in i framtiden.
Det blir vad man gör det till