Jag saknar tiden då jag var mindre. Jag saknar den personen jag var då. Personen jag var innan "allt dedär andra" hände. Innan allt gick åt helvete. Innan "dom" sakta tog över mitt liv och innan jag sakta började inse att det var lättare att "rätta sig in i ledet" och "göra som 'dom' ville". Jag vill vara den personen jag var innan helvetet tog över. Innan allt spårade ur och innan jag förändrades.
Alla förändras hela titen. På samma sätt förändras jag fortfarande och på samma sätt har "dom" förändrats från vilka "dom" va då allt startade... Men jag kommer aldrig att glömma.. Jag kommer aldrig att glömma hur dom var då och jag kommer aldrig att glömma "allt detdär andra"
Det finns en person som nyligen sa till mig att jag inte är samma Jenny längre. Och visst, hon har rätt. Jag är inte samma person som jag var för ett tag sen. Kommer antagligen aldrig att bli. Sorgligt nog. Och på samma sätt är hon inte längre samma som hon var, och hon kommer aldrig att bli. Sånt är livet. Det är sånt man får lära sig leva med.
Men nu är det inte så att jag vill tillbaka i tiden några månader för de skulle faktiskt inte göra någon skillnad. Jag vill inte vara den jag var för några månader sedan lika lite som jag vill vara den jag är nu. Jag vill inte spola tiden tillbaka ett år, inte två år heller för de spelar ingen roll. Visseligen trivdes jag hyfsat med den jag var för två år sedan och jag kunde leva med den personen. Men det är en period jag har passerat och jag behöver inte gå tillbaka dit igen.
För den person jag vill vara var det länge sedan jag var. Det var som sagt innan "dom" kom in i mitt liv... Tänk hur glad jag var. Hur inget spelade så stor roll. De självförtroendet jag hade. Hur säker jag var på migsjälv. Hur ingenting skrämde mig. Hur jag kunde göra vad som helst. Hur stolt jag var över att vara migsjälv, över att vara som jag var och över att vara annorlunda. Hur jag bara älskade att stå i centrum. Vara den alla tittade på. Stråla ut och dela med mig av all den glädje och lycka jag kände när jag sotd i centrum. Ni kan kalla det egoistiskt och uppmärksamhetsberoende om ni vill men det var inte de. Jag var inte rädd för någonting och att ställa sig på en scen framför 200 personer för att göra något jag älskade var ju bara roligt, för då kunde ju alla andra också se hur kul det var och hur roligt jag hade det och hur glad jag var! Jag saknar hur jag inte brydde mig ett skit om vad andra tyckte om mig och hur jag lyckades ta tillvara på livet, på varje liten dag.
Jag vill spola tillbaka tiden och åter igen bli den person jag var då. Utan att "allt dedär andra" har hänt. Jag vill vara den flickan som är stolt över att vara sigsjälv och inte bry sig så mycket om vad alla andra tycker om henne. Jag vill vara flickan som vågar säga vad hon tycker och tänker ugan att fundera över om någon kanske inte gillar hennes åsikt eller tanke. Jag vill vara flickan som vågar fråga saker och inte bry sig om om andra tycker att hon är dum i huvet bara för att hon stället en liten fråga. Jag vill vara flickan som njuter av uppmärksamheten och inte är rädd för den. Jag vill vara flickan som vågar göra uppfylla sina drömmar för att sedan hitta nya. Jag vill vara flickan som gör de hon vill göra och inte de andra vill att hon ska göra. Jag vill vara den flicka som inte är rädd för livet utan lever det fullt ut på ett sätt som gör henne lycklig. Jag vill vara flickan som lever för framtiden och för att få upptäcka en ny och rolig dag som hon ser fram emot. Jag vill vara flickan som vågar vara sigsjälv och ingen annan. Jag vill vara flickan som älskar livet... Jag vill vara flickan som inte är som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar