Jag läste Malins blogg igår där hon pratade lite om hur hon hade tänkt när hon startade sin blogg och så...
Detta fick mig att gå tillbaka till min egen blogg och se vad det var jag hade skrivit i det första inlägget i denhär bloggen.
Mitt första inlägg är väl egentligen inget att prata om. Det är inge intressant över huvud taget och säger inte så mycket. Det förklarar att jag hade alldeles för mycket i skolan och mycket tankar i huvudet. Sen skulle jag försöka mig på en liten kort beskrivning om vem jag är men de gick väl inte så bra de heller om jag ska vara ärlig... Jag var då 17 år och längtade efter att få gå ut på krogen med mina vänner. Jag hade nyligen blivit dumpad och mitt psyke var långt ifrån det bästa. Mitt självförtroende låg på botten vilket framgår ganska tydligt och jag såg ingen större anledning till att någon skulle intressera sig av att läsa min blogg eller veta något om mig. Jag var otroligt tacksam över de vänner jag hade och hur dem ställde upp för mig. Jag lovade även att alltid finnas där för dom.
Jag vet inte om jag kan påstå att jag hållit de löftet. Jag skulle säga det men jag vet inte om alla är av samma åsikt. Saker förändras. Kärlek kommer och kärlek går. Vänskap kan sorligt nog också komma och gå. Hur lite man än vill att det ska vara så så vet man aldrig vad som händer i framtiden. Men ett motto som jag har skapat mig genom livet och vill fortsätta tro på är att allt går bara man vill det tillräckligt mycket. Jag vet att det stämmer. Jag har upplevt det. För jag har sagt upp kontakten med personer bara för att jag inte orkat mer, jag gjorde det lite emot min vilja bara för att jag inte orkade vara den som hela tiden stod kvar när den andra kom och gick som hon ville. Det visade sig att ingen av oss ville säga upp vänskapen. Vi ville hitta tillbaka. Vi började rota i det förflutna, prata om saker vi inte ville prata om och kämpade för att hitta tillbaka. Båda ville och vi lyckades. Jag trodde att den vänskapen var över men vi hittade tillbaka bara för att vi ville det. Allt går, bara man vill det tillräckligt mycket. Man måste dock komma ihåg att alla valen man gör här i livet leder till konsekvenser som man måste möta. Det går inte att gömma sig föralltid. Det som har hänt har hänt och man får göra det bsta av situationen.
Nu känner jag att jag har börjat halka ifrån ämnet igen. Jag är duktig på de...
Vad jag ville komma till är en sak som jag skrev i mitt första blogginlägg i denhär bloggen.
"Vad mer ska man säga? Jag är som jag är och man får leva med det eller så får man skita i mig helt enkelt. Jag har inga planer på att ändra mig för någon annans skull ^^"
Jag önskar att det vore lika enkelt att leva upp till det jag skrivit som det är att skriva ner det, att säga det och att tycka det. Det låter ju jättebra, ingen ska få sätta sig på mig och styra mitt liv. Men saken är den att för mig är detdär väldigt svårt att leva upp till. Jag är en väldigt svag person. Efter saker jag varit med om i livet har jag utvecklat migsjälv till en väldigt svag person. Visst kan jag ändra det men det är otroligt svårt för mig då jag levt på dethär sättet så länge jag kan minnas. Sen är jag en sådan person som försöker ta på mig alla smällar själv och försöker se till så att alla som betyder något för mig har det så bra som möjligt medan jag stundtals mer eller mindre skiter i migsjälv. Jag har blivit van att känna alla smällar och ta all skit. Det är lättast så. Och det är svårt att bryta gamla mönster. Men gränserna är hårfina och alldeles för lätta att överstiga. Någon gång tar man mer än man borde göra, någon gång rättar man sig förmycker efter någon annans vilja så man ändrar sigsjälv för någon annans skull. Jag är ingen motståndare till att ändra på mig, jag är medveten om att jag gör det och jag vill utvecklas. Men jag vill utveckas och ändras av rätt anledning och inte av att någon annan anser det. Men som sagt, gränserna är för små för att synas och många gånger ändrar jag på mig för "det är lättast så för då blir ju iaf alla andra galda". Tillslut går det så långt att du tappar bort digsjälv. Du vet inte längre vem du är eller hur du ska hitta ut ur den laburint som du snurrat in dig i. Du har utveckats till en person man inte vill vara men då är det redan försent. Det är nackdelen med mig. Jag hittar aldrig gränserna när jag måste säga ifrån. Men sen så tar jag kraft till mig och gör mitt eget val för en gångs skull. Där jag inte påverkas av någon annan. Då börjar jag ändå att må dåligt. För jag vet att de valet jag gjorde inte var vad en av mina vänner ville... Jag är medveten om att de valet får en person som betyder väldigt mycket för mig att må dåligt. Men hade jag valt på ett annat sätt så hade en annan person som betyder väldigt mycket för mig mått dåligt och så hade jag mått dåligt (fast jag mår ju iof dåligt nu också..). Då försöker jag istället att göra det bästa av situationen och jag ändrar på migsjälv igen för att frösöka få den hela situationen lite bättre.. Jag slits mellan alla känslor hit och dit och försöker hitta en person som jag kan vara för att göra alla glada. För jag vill inte vara en person som sårar människor. Mitt i allt tappar jag bort migsjälv och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka. Jag försöker vara någon annan för alla andras skull men helt plötsligt är dendär osynliga gränsen på vad som är acceptablet bestigen med flera mil och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka igen.
Jag vill bara försvinna från detta jälva skitliv som tydligen ska vara mitt liv. Jag vill inte leva i den verklighet som jag har gjort till min verklighet. Jag känner inte längre igen mig i mitt eget liv och jag irrar omkring och försöker hitta en väg ut. Men ju mer jag letar desto längre in i laburinten kommer jag. Jag försöker med att stänga in mig och gömma mig från allmänheten för att inte orsaka mer skada, men de lyckas inte så bra då det faktiskt inte är sån jag vill vara. Men vem vill jag vara? Jag har helt och hållet tappat bort migsjälv. Att göra en nystart och lämna exakt allt som har med mitt gamla liv att göra är lockande. Då särbehandlar jag ingen och gör alla lika stor skada. Försvinna från sverige och inte hålla kontakten med någon. Inte ha kvar kontakten med någon och börja om på ett helt nytt liv i ett nytt land. Träffa nya människor, få nya vänner, leva i en annan kultur, i andra miljöer och förhoppningsvis hitta tillbaka till en person jag kan leva med att vara. Lämna alla gamla platser och minnen bakom mig, få en nystart, försvinna och börja om på nytt.
Samtidigt är det just de som jag inte kan göra. För någonting inom mig tar emot. Jag har så fruktansvärt svårt att säga hej då till saker och ting och jag har svårt för att lämna och gå vidare. Det är antagligen lite därför jag sitter där jag sitter idag.
Hur som helst vill jag kunna att bara gå min egen väg och skita fullständigt i alla som inte gillar mig och mina val. Vandra utan dom och aldrig någonsin blicka tillbaka utan enbart sträva framåt efter lyckan. För vem vet, imorgon kanske jag inte lever längre? Jag förstår inte att jag ska ha så otroligt svårt för att göra så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar