Det var inten rolig kväll igår. Den var en mardröm. En av domdär stunderna man inte vill ska bli verklighet men som ändå tvingar sig på. Nej den var inte så hemsk som den kunde blivit men den var inte rolig. Saker kunde varit värre, det kan det alltid men det får inte bli det för de va jobbigt som det var.
La mig i sängen vid 8 tiden för jag orkade inte mer. Krafterna började lixom ta slut. Jag ville vara ensam.
Ensamheten blev påtaglig... Jobbig. Men jag kunde inte gå upp. Det gick inte. Jag bara låg där, ihopkurad, och önskade vissa saker mer än allt annat. Saker jag visste aldrig skulle ske.
Jag hade en bok som sällskap. Kanske inte det bästa då den inte gjorde saker bättre, enbart värre. Boken väkte minnen och ögonblick från i januari väktes till liv. Den 26e Januari 2010. Jag stod på tunnelbaneperrongen igen och det var kallt. Allt jag önskade var att jag skulle våga, våga ställa mig i hans famn för att värma mig. Sen så ligger jag i hans säng. Jag är rädd för hur han ska reagera men samlar mod till mig, lutar upp huvudet och kysser honom. Sen står vi utanför porten, jag står ett trappsteg över och han kramar om mig, kysser mig och lyfter varsamt ner mig igen.
Det var för bra för att vara sannt...
Sen så hamnar jag helt plötsligt i min hall, det är den 3 Maj 2010 och det som inte fick sägas sas. Jag hade inga ord kvar. Igårkväll, lixom då, föll tårarna, dom samlades inte bara i ögonvrån. Dom föll, som regndroppar faller.
Jag hittade dendär lilla orken och tog mig upp, skakade av mig alla tankar, tankar som inte får förekomma, som bara leder till det ena och de andra i en enda stor ond cirkel.
Jag gjorde mig i ordning och la mig och kollade på film. Vid halv 12 stängde jag tvn. Filmen hade även den väckt minnena som dragits upp alldeles för högt upp på ytan.
Jag försökte blunda men tröttheten var inte närvarande. Klockan tickade på... Stressen jag alltid haft som liten stötte jag ifrån mig. Jag får väl vara trött då om det nu är så att jag inte kan sova, det gör inget.
Klockan blev halv 1 och dendär tröttheten ville fortfarande inte komma och hälsa på. När man som mest vill att den ska komma, ta ditt medvetande och all medveten smärta och söva dig till drömmarnas värd där du förhoppningsvis, en stund, kan fly alla minnen.
Klockan blev 1 och tårarna letade sig allt närmare. Dom ville falla. Tankarna hade legar där i bakhuvet hela kvällen, vare sig jag ville det eller inte så hade dom det. Jag låg i mörkret, lät ögongen vara stängda och kände hur tårarna började rulla ner för mina kinder. Jag tryckte en kudde hårt mot huvet, försökte få bort smärtan. Långsamt blev klockan halv 2, den blev 2, halv 3 och 3... Jag bara låg där. Lät tankarna flyga vart dom ville. Det var ändå försent. Tårarna fick falla om det var de dom ville. Tillslut kom den efterlängtade sömnen och tog mitt medvetande. Med glädje. Men bara snart efter 4 slog jag upp ögonen igen. En mardröm. Inte en såndär läsklig dröm som när man var liten. En hemsk dröm om något man inte vill drömma om, något som inte får hända.
Tårarna fösöker tränga sig fram igen och jag kan aldrig riktigt somna om. Jag tittar på klockan som går vansinnigt sakta framåt. Då och då lyckas jag somna till, men bara för en halvtimme eller så... Sen ringer klockan. Jag hör steg på övervåningen och jag måste ta mig upp ur sängen. Men det finns ingen ork. Jag var vaken och jag var inte trött. Men orken fanns inte. Kraften att ta sig upp. Den var borta.
Natten var lång och jobbig. Det jag trodde jag kommit över visade sig helt tvärt om. Jag upplevde minnen som jag inte vill se. Jag kände saknaden. Dendär ostoppbara älskandet jag en gång haft. Jag upplevde alla stunder jag blivit lämnad. Sommaren, Hösten, våren. För 3 år sen när först Lasse försvann och sen framor. Alla andra änglar som flygit ifrån mig och nu bara finns kvar på foton som börjat gulna. För två år sen när jag stod ensam kvar. Besöket för två år sen, natten mellan den 9-10 Juni 2008, en natt jag sent kommer att glömma.
Det var nog bara illvilja att tro att jag kommit över det. Det går inte så enkelt... Inte för mig. Allt lever kvar så himla länge. På gott och ont.
Jag la handen på hjärtat för du har en gång sakt att om mitt hjärta slog så levde du. Du har tagit tillbaka en bit av ditt hjärta men någonting innom mig vill tro att en del fortfarande finns kvar, att du lämnade en bit till mig, som jag kunde få. Kanske är det bara meningslöst hoppandes men jag vill tro de. Jag vill inte tro att du lämnat mig. Och om du nu har lämnat något kvar ska jag lova dig att jag ska ta väl hand om det. Du har en av dom bästa platserna där inne, en speciell plats. Du är speciell. Därför har du kvar en stor del av mitt hjärta. Du kan fortfarande lägga handen på ditt bröst och känna det slå och veta att jag lever. För om det slutar slå vet jag inte vad jag gör, då dör en del av mig, jag vet inte hur stor men tillräckligt stor för att jag inte vill tänka på det.
Jag kan inte få dig att älska mig men du kan inte få mig att sluta älska dig.
Den långa jobbiga natten väkte minnen och väckte mig ur den värd jag trodde var sanningen. Jag är glad att jag vaknade men det gjorde ont. Man vill inte alltid veta allt men man får inte skuta undan alla minnen. Hur mycket man än vill glömma så vill man inte de innerst inne. Det gör ont men det går över, frågan är bara hur lång tid det tar...
När tårarna faller som regndropparna gör...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar