Vänskap

Jag har en kompis. En riktigt bra kompis måste jag säga. Fast jag har bara träffat den här personen en enda gång i hela mitt liv. Och den gången skulle jag försöka visa henne runt i ett Stockholm som inte ens jag hittar i. Å de gick ju sådär halvbra. Men jag tyckte att vi hade det roligt den dagen. Det var så skönt att få träffa den där tjejen som fick mig att skratta så många gånger. Som muntrade upp mig när jag var ledsen och mådde dåligt.

Det var nog egentligen en väldig massa tur och slump att vi började prata med varandra. Vi bodde nämligen mer än 80 mil ifrån varandra. 80 mil. Det är en väldigt lång sträcka.
Vi träffades på internet för många många år sedan, 2008 tror jag att det var. Jag gick i nian och jag hade mina problem. Man skulle kunna säga att jag inte direkt mådde som bäst under den tiden.
Det började precis som det brukar börja. Man säger hej till varandra, man frågar vad den andra gör. Man undrar vad den andra har för intressen. Man lär helt enkelt känna varandra.
Tiden gick och vi pratade väldigt ofta. Flera gånger om dagen till och med. Och ju mer vi pratade, desto fler likheter mellan varandra hittade vi.
Jag vet inte om det var distansen och det något overkliga som gjorde att jag började öppna mig allt mer för den här tjejen. När jag mådde dåligt vågade jag berätta det för henne och hon lyssnade. Hon lyssnar alltid. Och när jag berättade för henne om mitt liv, om mina problem så kom hon alltid med massa bra och smarta saker som gjorde mig gladare, som fick mig på bättre humör och muntrade upp mig. På något magiskt sätt förstår hon mig som få andra gör. Och jag behöver inte förklara i all evighet bara för att jag inte kan sätta ord på känslan för hon vet utan att jag behöver förklara.

Nu för tiden pratar vi inte så mycket. Eller så ofta snarare. Men gångerna vi pratar betyder desto mer.
Och även fast vi inte pratar lika mycket längre så finns hon där för mig. Och jag finns där för henne också, när hon än vill.
Det är så skönt att veta att hon finns någon stans där ute i vårt avlånga land och att jag alltid kan prata med henne om jag vill det.
En av många flummiga kvällar för länge sedan så gifte vi oss till evig vänskap. Något jag fortfarande vill tro på.
Och ja. Vi har haft våra stunder. Och saker som ingen annan kan förstå det roliga i men som får mig att börja le och skratta bara jag tänker på det.

Det finns så mycket som jag skulle vela säga men orden kommer lixom inte fram. För jag kan inte förklara.
Men tack Lina för att du finns i mitt liv och för att jag alltid kan prata med dig. Tack för att du stannar kvar även efter månader av tystnad. Tack för att jag fått lära känna dig. Du betyder väldigt mycket för mig. <3 p="p">