Alla dagar är inte dom roligaste

‎"Why should I sleep? So I can wake up tomorrow and realize that it is still not just a dream? A new day to get through without feeling too weak. Oh that I look forward to! goodnight"

Jag tänkte för en stund vara fullkomligt uppriktigt ärlig här. 
Jag mår åt helvete just nu.
Sov väl 4 timmar inatt ungefär. Och så fort jag rörde minsta muskel började kroppen skaka okontrollerat igen. Jag har mått illa och bara känt ett behov av att få spy, i ett vagt hopp om att något ska kännas bättre då. Jag har låtit tårarna rinna men inte ett skit blir bättre av de. 
Sen 4 i morse har jag legat i min säng, tittat upp i taket och försökt att undvika att röra mig för att inte ytterligare en attack av okontrollerade skakningar skulle tränga sig på. Men det var inte förrän nu vid 8 tiden på morgonen som tårarna kom på riktigt igen. De va väl då de verkligen gick upp för mig att jag är lämnad ensam åt mitt eget öde. Igen. Att jag aldrig skulle få dedär smset på morgonen som får mig att le och orka ta tag i en ny dag. Att dendär människan som snurrade min värd och gjorde mig så otroligt lycklig inte finns kvar längre. Och just nu känns det som att jag aldrig kommer att kunna bli glad igen. Jag vill inte vakna upp till en ny dag för varje timme är bara en påminnelse om att det är slut. Att det är över. Att personen som jag älskade mer än vad jag älskat någon annan kille någonsin inte orkade stå kvar. 
Men jag försöker intala mig att allt händer av en anledning och att de inte var meningen att vi skulle dela våra liv. Jag försöker övertala mig om att allt kommer att sluta bra iaf, bara att de kanske kan ta lite tid. Men det är svårt. De är så jävla svårt att försöka se saker från den ljusa sidan när man känner sig nersparkad i de djupaste av svarta hål dit inte den minsta lilla ljusglimt lyser in...