Kaos!

När man känner att orden försvinner och man inte har någon aning om vad man ska säga... När det känns som att man inte längre kan prata, att man inte kan formulera orden, att det inte spelar någon roll hur mycket du försöker för att orden inte vill komma fram. Känslan av att inte längre veta hur man pratar... När tystnaden blir så plågsam så du vet att du måste säga något, men du kan inte få fram ett ord.... När tiden stannar och du börjar tro på att du aldrig kommer komma ur dendär situationen... När du gör något som du vet sårar en annan människa, men ädnå inte kan förmå digsjälv att sluta. När du är så egoistisk så att du sätter så mycket på spel. När något du visste helt plötsligt blir en sanning tydligare än himlens färg en sommardag. När man ligger och inte kan sova, och det känns som du har västa snedfyllan även fast du inte druckit på flera veckor. När du fryser så du skakar, huvudet gör ont, hela världen snurrar och du mår illa. När världen vänds upp och ner. När du inser att allt är kaos. Att du gjrot allt till kaos.

Jag är inte som alla andra. Jag kommer aldrig bli som alla andra. Jag gör saker som jag inte tror många andra gör. Jag verderar saker på sätt som andra inte förstår. Jag tänker på ett sätt som inte riktigt går att förstå sig på. Jag gör konstiga saker och konstiga val. Hur ska någon någonsin kunna förstå mig när jag själv knappt ens gör det? Saker blir sällan som jag tänkt mig. Saker gåg sällan som jag vill. Jag skulle vela säga att jag inte kan rå för att jag är som jag är. Men sanningen är väl att jag säkert skulle kunna rå för det. Men saken är den att jag är den jag är. Jag är en konstig liten människa på jorden som ställer till en jävla massa problem för sigsjälv och för andra. Men det är den jag är. Den mitt liv har gjort mig till. Det här är mitt liv. Och ni är hjärtligt välkommna in i det. Men då måste ni först acceptera mig för den jag är.

Allt är kaos i mitt huvud just nu. Det ska bli så skönt att försvinna för ett tag