Det börjar bli jobbigt igen

"Jag vandrar en väg jag älskar att vandra. Jag vill aldrig nå vägen ände. Jag älskar livet och hur jag idag lever det. Dom som vill får föjla med mig, resten skiter jag i. Jag vet vilka som är mina riktiga vänner, vilka som betyder något. Jag är glad och det är något jag tänker fortsätta med. Känslan av lycka är löjligt underbar. Jag älskar dig"

De skrev jag den 22 Februari i år och jag menade vart ända ord. Jag var så lycklig att jag höll på att spricka. Visst fanns fortfarande jobbiga saker kvar i mitt liv men det var en person som jag älskade - som jag fortfarande älskar - som fick mig att orka, att fortsätta gå och som gick mig sida vid sida och hjälpte mig upp, även om han själv inte visste att han gjorde det.
Mitt liv var långt ifrån perfekt men jag var nöjd med det. Visst fanns det saker jag ville förbättra, ville göra, men det dög som det var och jag älskade livet jag levde och alla som levde med mig. Men saker förändras...

"Du har en lång väg kvar att vanda. Vägen är inte rak, den är krokig och går rakt uppför. Men när du väl kommer över krönet, då, då kommer det att gå lättare! Det är en lång väg dit men du kan klara det bara du vill de."

Jag skrev de den 17 april. Då jag fortfarande hade dendär personen vid min sida som fick mig att orka. Det var lätta ord att säga när man sa dom till någon annan, men nu när jag står där och ska fälja mina egna råd är det inte så enkelt längre... Men jag får inte sluta gå, hur lockande det än är... Jag vill bara komma över krönet så att det kommer bli lättare, för det kommer det att bli... Men tills dess är det svårt. Jag känner mig otroligt ensam trots att jag inte är de. Men jag har inte längre dendär personen brevid min sida som drog mig upp när det började bli jobbigt. Han står inte där och får mig att orka, får mig att tro att allt ska bli bra, att allt kommer att bli bra. Han är borta nu, för långt borta för hur jag skulle vela att det skulle vara. Inget kommer bli som då. Jag vet de. Men det är fortfarande så förjävligt jobbigt så det inte är sannt... Det finns inte ord till det. Det börjar bli jobbigt nu igen, riktigt jobbigt. Saker har blivit för mycket och allt kommer på samma gång. Det är en tidsfråga innan jag ger upp om inget händer snart. Jag orkar inte mycket mer nu.