Jag uppskattar inte direkt avsaknaden av närhet. Jag kan inte säga att jag är fullt nöjd när jag ligger ensam i min säng om nätterna. Det är varmt nu för tiden men jag skulle ändå vela ha någon brevid mig, en famn att krypa upp i, en arm runt min midja, en hand att hålla, ett hjärtas slag att lyssna till och dova djupa andetag som rytmiskt tränger in i mitt minne och trollar mig till sömns, med ett leende. Visst vare värre när kylan va där och jag frös så att jag skakade men jag vill fortfarande ha dendär närheten om nätterna. Vetskapen om att någon älskar mig. Att jag betyder något för någon som verkligen visar det.
Jag är inte skapt för att vara ensam.
Men jag är inte ensam. Aldrig någonsin. Trots många snesteg har jag berikats med den största skatten på jorden - den mest eftertraktade och värdefulla. Vänner. Riktiga vänner som älskar mig och finns där för mig.
Mina vänner får mig att känna mig lite mindre ensam men jag saknar kärlek från ett annat håll. Jag borde vara nöjd med tanke på allt jag har men jag kan inte rå för att ensamheten alltid tränger sig fram. Jag hatar det och jag hatar den. Ensamheten. För jag är inte ensam. Om bara hela jag kunde förstå det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar