Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead

Imorse var en sån där morgon när man bara vet att det inte kommer att bli en bra dag. En sån där morgon när man inte vill kliva ur sängen utan man vill bara ligga kvar där och gömma sig så det dåliga som man vet väntar inte kan skada dig.
En känsla av en stor klump i magen som ligger och gnager och verkligen säger att inget är som det ska. Redan när jag vaknade i morse så visste jag vad som skulle hända idag. Och jag hade ångest över det. För jag ville inte, jag ville verkligen bara att allt skulle vara bra.
När allt väl var sagt kändes det på ett sätt bra. För vi båda visste nog innerst inne att det har varit dit vi varit påväg så sjukt länge. Men man kan inget annat än bli ledsen. Konstigt vore väl annars? Så samtidigt som det på ett sätt känns som vi gjorde det rätta så känns det på ett sätt så jäkla fel och dåligt... Men jag antar att det är så det ska kännas.
Jag bara hoppas. Innerligt. Att allt ska bli bra. Att allt ska lösa sig till det bästa och vi förblir vänner. För du betyder fortfarande väldigt mycket för mig. Vill inte förlora dig.