Hearts are sad and eyes are tired

"Well if you can’t get what you love
You learn to love the things you’ve got
If you can’t be what you want
You learn to be the things you’re not
If you can’t get what you need
You learn to need the things that stop you dreaming
All the things that stop you dreaming"

Ibland kommer det tider i livet när man börjar må sådär fruktansvärt dåligt så man inte längre vet vart man ska ta vägen. När tårarna ligger i ögonen dygnet runt och hur du än försöker så går det inte att få bort dom där ifrån för allt påminner dig om det som gör dig ledsen. 

Men efter ett tag så övergår allt i något helt annat. Du är inte glad men tårarna ligger inte i ögonvrån. 

Hur dåligt du än mår så fortsätter världen runt omkring dig. Ditt liv kan ha rasat men för resten av världen kan det vara precis vilken vanlig dag som helst. Så om då tårarna råkar rinna när du sitter på tunnelbanan så kollar alla på dig som om du vore dum i huvet. Men tänk på det någon gång när du sitter där i tunnelbanan och någon inte alls mår så bra som du gör just då, att det är många här i världen som inte mår bra. 

Tillslut kommer man till en sån tid när man inte orkar gråta längre, när man inte orkar vara ledsen längre, när man inte längre har den energin och istället gör allt för att komma på andra tankar. Man hittar alla dom där små små halmstråna och griper ett stadigt tag i dem och fokuserar på de bra. Man gör allt för att komma bort från tankarna och känslorna. Man stänger av och slutar känna efter, lever på ytan för att slippa känna hur man mår, inbillar sig att den yttre fasaden är verkligeheten.
Men en dag så kommer verkligheten ikapp. Jag ser verkligen inte fram mot den dagen. Men jag tror ändå att det är bra att kunna leva ett relativt normalt liv tills man fått lite distans till allt. Tills man åter igen har energi att ta tag i det jobbiga. 

Men det är konstigt hur ensam man kan känna sig, även fast man vet att det finns hur många som helst precis bredvid dig. Som finns där för dig

I svåra tider märker man verkligen vem som är din verkliga vän och vem som inte är det. Man ser vilka som står kvar när livet sviker. Vilka som får dig att orka kämpa vidare, vilka som frivilligt klättrar ner i din svarta grop för att göra dig sällskap så du slipper känna dig så ensam. Dom behöver inte säga något, ibland kan det vara bättre att inte säga något alls, men dom ska visa att dom finns där, och jag är lyckligt lottad att ha mina vänner och familj så nära som verkligen finns där för mig.

Behöver inte nämna vilka jag syftar till i det här inlägget. Jag hoppas att ni redan vet vilka ni är. Tack för att ni finns <3 div="">