Jag satt nyss och läste hans blogg och det bara bubblar upp frågor jag vill fråga honom. Men när jag läst klart allt (som förövrigt slutade med dedär citatet) så kände jag på något sätt att jag inte behövde ställa domdär frågorna längre. Och nej, jag fick inte svar på det. Det bara är de att texten lixom tog orden ur munnen på mig.
Jag gillar hur han skriver. Jag gör verkligen de. (Och nej jag kommer inte länka hans blogg, den får ni leta reda på själva om ni vill läsa den). Samtidigt får alla hans inlägg mig att tänka väldigt mycket på migsjälv. På honom och på oss. För jag känner denhär killen i verkliga livet. Visst. Jag harinte kännt honom så länge och visst vi pratar inte så ofta längre och vi har inte setts sen i somras. Men vad spelar de för roll? Han betyder något för mig. En såndär vän som ja kunde prata med. Som lyssnade på mig och ville hjälpa mig även fast han själv mådde dåligt. Jag mins så mänga kvällar med honom när vi suttit och pratat om allt mellan himmel och jord. Mina problem. Några av hans problem. Och när jag sen har gått och lagt mig så har jag känt mig en aning lättare. Han har fått mig att orka fortsätta kämpa. Att orka fortsätta gå. De är jag evigt tacksam för.
Och även om många av hans inlägg i hans blogg får mig att bli orolig och undra hur det är med honom så är jag otroligt glad och tacksam över att jag faktiskt får läsa hans tankar. För precis som mig så tror jag att han skriver utan att riktigt tänka alla gånger på exakt vilka de är som kan läsa de han skriver.
Som vanligt har jag spårat ur på dehär inlägget. Men jag vill iaf tacka honom för att jag fick lära känna honom och för att han släppt in mig i sitt liv. Jag är glad över de och jag hoppas att vi kommer att ses snart igen.
Så... Jag skrev i början att citatet var passande. Och ja de va det. För när jag va på jobbet idag så gick jag just och tänkte på hur (och framför allt om) jag skulle formulera ett inlägg som handlar om något liknande med dedär citatet. Och så läste jag det och kände att jag måste skriva om det... Men vad jag nu vill ha sagt vet jag inte.
Jag är ett isbärg av känslor för tillfället och vet knappt in eller ut. Mycket har hänt på sistone som jag inte vet hur jag ska tolka eller ställa mig till. Därför är jag på sätt och vis glad över att jag har mycket att plugga just nu så jag kan skuta undan alla dessa känslor för en stund. Det får jag ta tag i om en vecka när jag faktiskt har jullov. Men om nätterna kan jag inte alltid hålla känslorna borta. Det skämmer mig. Allt skrämmer mig.
Jag är glad. Har varit de ett tag. Det känns inte så jobbigt just nu vilket jag är ganska säker på har en specifik anledning. Och det är just den anledningen som skrämmer mig. För vad ska jag tro och tycka? Vad ska jag känna?
Ett inlägg till allt och alla. Men framför allt till migsjälv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar