Jag har suttit och läst gamla texter ett tag nu. Något jag inte borde göra om kvällarna för de får mig att tänka så mycket...
Jag tänker på något jag inte vill tänka på längre. Jag tänker på några månader av mitt liv som jag inte är stolt över. Men jag kan inte förneka att just då följde jag mitt hjärta. Men nu i efterhand kan jag, som så många gånger tidigare, se allt dedär andra som jag inte såg just då.
Jag vet inte vad jag ska tycka eller tro. Men när jag läser texterna blir jag arg. Jag blir arg på migsjälv för att jag inte såg. För att jag inte lyssnade bättre. För att jag inte tog mig tid att lyssna på Hela Din historia. Jag ångrar det idag. Saker skulle säkert vara annorlunda om jag gjorde de. Istället för att ställa in mig i min egen lilla värld och lossas att allt va så bra.
Ingenting va bra. Jag visste det då också. Jag mådde så jävla pissdåligt så hälften vore nog. Jag tror inte att du kan förstå hur jag kände där innerst inne. Jag slets mellan förhoppningar, lögner, och inbillningar. Jag slets mellan något jag trodde va sanning och den verkliga världen som stod och drog i mig. Och samtidigt som de hände rasade jag längre och längre ner i ett stort mörkt hål som jag inte verkade kunna ta mig upp ur. Det var som att jag gick in i en laburint som jag va övertygad om att jag skulle hitta ut ur. Men när jag kommit halvvägs så växtre bara väggarna i laburinten högre och högre och det blev mörkare runt om kring mig och hur mycket jag än letade så blev laburinten bara snirkligare och jag kunde inte hitta ut.
För de sjuka va. Att när historien väl börjar gå mot sitt slut. När jag stod där utan något alls kvar. När de jag hade från början (med all rätt) hade gått sin väg och när de jag valde också lämnade mig och gick sin väg. Så va jag mycket lyckligare än när jag stod där med enbart de jag valde...
I en av texterna jag läste skrev jag att allt var mitt fel. Och ja. De må hända att jag gjorde val som inte var dom bästa. Men just där och då var det något som drev mig. Just där och då behövde jag något, just de något som jag valde. Men priset jag fick betala var inte värt det. Jag har kommit fram till de nu. Eller egentligen för länge sen. Men jag påmins om det allt för ofta.
Jag har många gånger funderat över om jag någonsin kommer kunna radera ut minnet av det som hände ur mitt liv. Om jag på något sätt kan bli av med de som upprör mig? Och jag tror svaret är nej. För minnet av det som hände för ungefär ett år sedan är för starkt och har gjort för stora avtryck på mig och mitt liv. Vare sig jag vill det eller inte.
Jag vet inte vart jag vill komma. Eller vad jag vill ha sagt. Men på ett sätt vill jag skriva till Dig. Och jag tror och hoppas att du vet vem du är. Jag vill att du ska förstå att jag har mått otroligt dåligt. Jag vill att du ska förstå att jag är otroligt ledsen för de pris jag betalade (som även du på ett sätt fick betala) för den korta sekund av lycka som jag fick. Jag är ledsen över att detta gick ut över dig.
Jag saknar dig.
Jag är fullt medveten om att saker och ting inte kan bli som det en gång varit. Hur skulle det kunna bli de? Jag vet inte ens om jag vågar hålla uppe ett hopp om att det ens ska bli något liknande? Jag tycker fortfarande saker och ting känns konstiga mellan oss. Även fast allt är mycket bättre än för ungefär ett år sedan.
Och jag känner att dethär inlägget har spårat ut. Vilket de alltid gör när jag skriver utan att veta exakt vad jag vill få fram utan bara vet på ett ungefär...
Men jag tror tyvärr inte att jag kan säga att jag lärt av mina misstag. För jag gjorde ju precis samma misstag som jag en gång tidigare redan hade gjort. Jag sårade en vän för en obefintligt kort lycka jag lika gärna kunde klara mig utan... Men nu har jag gjort de igen och kanske blivit lite klokare? Jag hoppas på de iaf...
Hur som helst vill jag än en gång säga förlåt till dig. Förlåt för att jag gjorde ett val som sårade dig och som skadade våran vänskap. Jag tror inte du kan förstå hur ledsen jag är över detta.
Och nu kommer åter igen dendär frågan om varför jag skriver detta till dig här och inte pratar med dig? Jaa du de är fortfarande en bra fråga. Jag är feg. Har alltid varit och kommer antagligen alltid att vara. Jag vill egentligen inte dra upp gamla minnen som jag vet sårar dig. Ändå gör jag de. För jag behöver få ur mig de jag vill säga på något sätt. Vare sig du läser det eller inte. Och nu är klockan sådär nära midnatt och det är alltid då jag får för mig att börja skriva sånna här saker... Vilket också är en anledning till att de ofta hamnar här.
Men om du känner att du vill prata om det. Säg till så ska jag försöka förklara. Även om jag inte är säker på att de går.
Jag är en feg idiot. Inte förtjänt av något. Inte förtjänt av att du ska förlåta mig.
Men ändå säger jag än en gång.
Förlåt. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar