Så frustrerande förvirrande konstigt jobbigt skitproblem som inte borde finnas.

"I miss that town
I miss the faces
You can't erase
You can't replace it
I miss it now
I can't believe it
So hard to stay
Too hard to leave it

If I could I relive those days
I know the one thing that would never change

Every memory of looking out the back door
I had the photo album spread out on my bedroom floor
It's hard to say it, time to say it
Goodbye, goodbye."

 Jag tänker. På tok för mycket tänker jag. Och jag tänker utan att komma fram till något. Men jag kan faktiskt inte rå för att ibland önska att vissa saker aldrig hänt. Nej jag ångrar det inte. De är bara de att det skulle varit så mycket lättare då... Men samtidigt är jag så otroligt glad för att de hände. Den lyckan jag har fått känna igen, känslan av att vela sprängas när man skuttar fram. Den är så obeskrivligt härlig. Men det är så mycket annat som inte är lika härligt. Och ändå kommer jag inte kunna prata med dig om det. Det bara går inte, av flera orsaker. Men ändå går jag och lägger mig om natten och tänker på just det. Jag vaknar på morgonen och tänker på det, och jag skickar ett långväget långväget "godmorgon" som jag innerst inne vet aldrig kommer att nå fram. Dag ut och dag in kan jag komma på mig själv med tanken på det, på just det. Dendär hemska känslan av att ge upp utan att kunna släppa taget. Fortsätta kämpa för något man innerst inne vet att man aldrig kommer kunna få. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt. Varför de ska kännas så hårt. När jag på ett sätt ändå redan visste. Allt är bara så frustrerande. Så ovisst. Hoppfullt. Ledsamt och lyckligt på en och samma gång. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre...