Jag satt här i min ensamhet i mitt fina nystädade vardagsrum och lyssnade på musik då jag kom och tänka på en sak. Jo dedär med att man alltid känner sig så stor. Eller alltid är väl att ta i men ja, hoppas ni förstår vad jag menar.
Jag menar att när man va 3 år tyckte man att man va stor nog att gå själv (dvs man ville aldrig sitta i vagn). När man va 6 år tyckte man att man va jättestor för man började ju skolan som alla stora barn! och sen när man va 9 tyckte man att man va jättestor för då va man älst på lågstadiet! Och sen när man va 10 så tyckte man att man va jättestor för då började man ju faktiskt i mellanstadiet! När man va 11 tyckte man att man va jättestor för då va man älst på mellanstadiet (på min skola va lågstadiet 0-3, mellan 4-5 och hög 6-9). Sen när man va 12 år så va man ju jättestor för då gick man ju på högstadiet! och sen när man va 15 så va man ju jättestor för då va man älst på skolan! Och sen när man va 16 så va man ju jättestor för då började man ju gymnasiet! och sen när man va 18 så är man ju jätetstor för då är man älst på gymnasiet och ska snart ta studenten och så får man gå ut på krogen och ta körkort och allt dedär!
Saken är den att ju äldre man blir så förändras inte synsättet på att man är stor. Man känner sig vuxen och stor och att man klarar allt för man har inget att jämföra med. Nu när man bara blivit äldre och äldre kan iaf jag sitta och tänka "gud vilken liten plutt jag va, hur kunde jag tycka att jag va så stor, ja va ju bara 15?!" eller något sånt... Men när man va där så kände man sig ju stor.
Jag har nu levt i 18 år, 10 månader och 22 dagar. Och jag känner mig inte så gammal. Jag känner mig liten. Det är inte så långt kvar tills jag fyller 19. En världelös ålder iof men då är jag ytterligare ett år äldre och borde känna mig ett år större. Men saken är den att jag inte gör de. Visst, jag är mer självständig nu än jag va för några år sen. Jag har gjort många stora val i mitt liv som utvecklat mig och gjort mig till den jag är idag. Jag har tagit ansvar för saker jag inte ens kunde tänka mig för några år sedan. Men jag känner mig inte som en stor flicka. Som en "kvinna". För de är ju så man läser de i tidningarna "En 18-årig kvinna ...". Men vadå. Jag är ingen kvinna?! Jag är en liten flicka fortfarande. Har så mycket kvar i livet. Jag har växt upp på sista tiden men jag känner mig ändå liten. Vilket iof inte gör något, för jag trivs med att känna mig liten. Men ja... Jag tycket bara att det är lite intressant att man under nästan hela sitt liv har känt sig så stor. Men sen när man i samhällets medning är vuxen så kan man känna sig så liten igen... Tycker bara de är lite konstigt eller hur man nu ska säga ^^
Å nu börjar dehär inlägget bli rörigt. Så de är nog bäst att jag slutar. Men de va en tanke som slog mig bara. För jag känner mig inte stor länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar