Till Honom

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet igentligen inte ens vad jag vill ha sagt? Jag vet bara att jag vill skriva. Och att jag vill skriva om Honom.
Jag har suttit och tänkt på det här inlägget i flera dagar. Tänkt på vad jag vill säga och vad jag vill ha sagt, jag har tänkt på hur jag ska formulera mig och hur mycket som ska förbli våran hemlighet och hur mycket som faktiskt kan skrivas ner för allmänheten. Hur mycket som är för privat och hur mycket som är uppenbart.
Jag har fortfarande inte kommit fram till hur mycket eller lite jag borde skriva men jag känner att jag vill skriva dethär nu och inte vänta längre... Jag får helt enkelt gå på magkänslan och vad som känns bra just för stunden. Med risk för att det här kommer att bli ett långt inlägg.

Problemet ligger fortfarande i vart jag ska börja någon stans? Jag har kommit fram till en sak jag vill få sagd men det är inget jag kan börja med att skriva. Det skulle bli så fel då.
Jag skulle kunna börja i den änden där jag förklarar lite bakgrunden till dethär inlägget och jag tror att jag gör så.

Jag vet egentligen inte hur det kom sig att jag började tänka på Honom igen. De va något som bara hände... Och en dag så skrev jag till Honom. Vi pratade en stund och sen vare inget mer med de. Men de ledde till att jag tog upp min blogg igen och gick tillbaka i tiden. Jag vet inte om de va bra eller dåligt... Det var påminnande iaf. Jag mindes redan alla kvällar och nätter. Eller kanske inte alla men de viktiga. Jag minns vad som hände och jag minns vad som inte hände. Jag minns många av mina tankar och många av mina känslor. Så varför jag gick tillbaka och kollade vad jag skrivit? Jag vet inte... Jag antar att jag ville veta den exakta känslan jag hade i kroppen just då. Jag ville läsa de kryptiska meningar jag så fint formulerade för en tid sedan...
När jag väl börjat tänka på Honom så rann det bara på... Det bara fortsatte... jag vet inte vad jag ska tycka om det. Om jag ska se det som något bra eller något dåligt? och nu kommer det där problemet med hur mkt man bör skriva och inte skriva... Så jag väljer att låta bli...
Och självklart började nu låten som får mig att tänka på Honom att spelas i mina högtalare... Sen utav alla 446 låtar... Men låten är bra så jag ska väl inte klaga? Men den drar med sig en hel hög med minnan. Det är andra gången den spelas idag för övrigt... Gillar det ändå på något sätt. Sommaren 2009 blev Han min Kung. Min Kung av Sand.
Hur som helst så började jag även läsa gamla bortglömda sms konversationer med Honom och blev överraskad av innehållet. Jag pratade mer med Honom och jag föll tillslut för frestelsen att smsa Honom. Sen så vare en sak till... Jag vet inte om jag ska säga att det var det värsta eller det bästa. Jag kan inte placera det. För på något sätt var det både och. Jag började drömma om Honom... Det var bra drömmar, det är inte så... Men bara de faktum att jag började drömma om Honom skrämmer mig.

Han har det skrivits om många gånger i denhär bloggen. Men nu vare ett tag sedan något sas om Honom. Antagligen beror det på att jag inte haft någon kontakt med Honom på väldigt länge... Fram tills för någon vecka sedan.

Våran relation har det skrivits om ganska många gånger. Jag anser att det kan vara värt att nämna den några gånger till.
Den började i början av sommaren 2009. Egentligen började allt på en trotoar i en liten by i Spanien. Och på samma trotoar kan man på ett sätt säga att allt några veckor senare tog slut. Samtidigt så var det bara början. De veckor vi hade tillsammans har satt minnen för livet i mig. Det var helt klart den bästa sommaren på länge. Saker hände och saker hände inte. Det finns en natt som jag sent kommer att glömma. En underbar natt. Att sitta ute i den mörka varma natten tills morgonen börjar gry var otroligt underbart på många sätt. Just då ville jag aldrig att den natten skulle ta slut. Jag mins fortfarande när jag smög in igen och försökte att så tyst som möjligt borsta tänderna och så innan jag skulle sova... något jag inte alls hade någon lust med, något jag var på tok för glad och pigg för att göra.
Jag minns också den dagen då vi sågs senaste gången. Det var sommaren 2009. Det var i spanien. På samma trotoar som vi sågs första gången. Det här avskedet har jag beskrivit mer än en gång så jag känner inte att jag behöver göra det igen. Men jag minns så väl våra ord, det sista som vi sa till varandra innan jag såg dig åka iväg.
Jag fortsätter att minnas resten av den sommaren och en bit in på hösten... Men saker hände och avstånd är svåra.
Vi har haft möjligheter att träffas efter de. Mer än en gång har vi varit minuter ifrån att ses igen. Men vi har aldrig gjort de. De enda jag sett av Honom är bilder.

Det som skrämmer mig så mycket är att jag gång på gång börjar tänka på Honom. Visst kan det gå månader mellan gångerna men han kommer upprepade gånger tillbaka in i mitt huvud. Varför?
Det jag inte heller förstår är hur jag kan börja sakna Honom. Även fast jag knappt pratat med Honom... För trots allt så känner jag Honom inte längre. Jag vet vad han heter och vart han bor, jag vet vad han gillade för musik för två år sen och jag vet att han för två år sen älskade vit choklad. Jag vet vem han var för två år sen men nu. Jag har inte träffat Honom, jag har knappt pratat med Honom, jag vet inte vem han har blivit, hur han förändrats. Alla förändras och allt förändras och jag känner inte Honom längre. Men trots de så börjar jag tänka på Honom. Och de skrämmer mig.
Men även fast jag idag inte känner Honom så vet jag en sak. Han satte spår i mig som sent kommer suddas ut. Han förtrollade min sommar och gjorde något med mig som jag aldrig trodde skulle hända. Jag är glas att han gjorde de. Jag är så glad över att jag träffade Honom och en gång fick lära känna Honom.
På ett sätt känner jag att jag vill lära känna Honom igen. Fast det är svårt... Jag vet inte om jag orkar eller om jag kan. Jag tror inget skulle bli som det en gång var. Allt förändras.