Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för döendet

Vid halv 11 la jag mig i sängen och slog på Soraya M. Jag vet inte vart jag ska börja... Det är en väldigt väldigt bra film som hamnar vääääldigt högt upp bland mina favoritfilmer. Sen kan man nog sammanfatta filmen som hemsk. En av dom hemskaste filmer jag har sätt skulle jag nog kunna säga... Psykiskt sätt asså. Att sitta och se på när en Afghansk kvinna blir oskyldigt dömd till stening. Att se hur dom binder hennes händer och gräver ner henne till midjan i sanden. Att se hur hennes far står där framme och kastar sten mot henne, att se hur hennes man träffar och blodet rinner ner för hennes panna. att se hur hennes söner tar upp varsin sten och slänger den mot henne. Att se hur fler och fler tar upp stenar och skänger dom mot henne och hur bara mer och mer blod fyller hennes kläder och rinner från hennes ansikte för var sten som träffar. Jag kan inte beskriva hur det kändes att se. Man måste se filmen. Och att veta att den är verklighetsbaserad gör det inte lättare. Jag kan lova att denhär filmen kommer sitta kvar länge.
Se till att se den om ni inte redan gjor de! Ta det som ett måste.