De senaste tre månaderna har det hänt väldigt mycket i mitt liv. Men så är det nog för alla. Det händer ofta väldigt mycket i livet och ofta händer allt på en och samma gång. Typ som att livet vill göra det så pissigt som möjligt när det väl har chansen.
Men som rubriken lyder så spelar det ingen roll hur hårt man faller, hur djupt man faller eller hur ofta man faller. Det som spelar roll är allt man gör för att ta sig upp igen. Och nej, det är inget fint ordspråk jag kommit på alldeles själv utan det är något jag har hört någon stans jag inte kommer ihåg just nu. Men det är dock väldigt sant.
Jag föll. Och jag föll ganska hårt. Och sen föll jag igen, som om det inte var nog med det första fallet. Och sen föll jag lite till när vi ändå höll på. Livet har ju en förmåga att göra så. Det är jag nog inte alls ensam om att tycka.
Men det praktiska med varje gång man faller och varje jobbig period i livet är att man lär sig något av det, och att man kommer upp lite starkare. För det är precis så jag känner nu. Att jag blivit starkare.
Jag har alltid varit en person som vill vara alla till lags, inte vara till besvär, göra alla runt om kring mig glada och nöjda, gärna ta på mig all skit för att andra ska slippa. Jag har alltid haft svårt att släppa människor och låta människor lämna mitt liv.
Jag har kommit fram till att jag inte riktigt är den personen längre. Jag är en känslomänniska och jag är inte rädd för mina känslor. Jag står för dom. Mår jag skit kan jag säga att jag mår skit. Är jag superlycklig så lyser det av glädje om mig. Är jag ledsen så kan jag sätta mig och gråta. Är jag arg på någon så säger jag det. Vill man inte vara i mitt liv så är ni varmt välkomna att sticka nu med det samma. För jag har varken tid, energi eller vilja att hålla någon kvar längre. Det tjänar ingenting till. Den där rädslan av att människor ska försvinna ur mitt liv har bytts ut av någon säkerhet i vem jag är och vad jag vill ha för människor i mitt liv. För i mitt liv vill jag ha människor som ger mig energi istället för att sno den. Människor som går med mig istället för sätter sig på mig.
Livet är kort. Och livet kan ta slut mycket fortare än du anar.
Jag är den jag är för att mitt liv har format mig till den jag är. Jag har bra sidor och jag är dåliga sidor. Och jag står för det. Jag står för mina bra sidor och jag står för mina dåliga sidor. Vill man ha mig i sitt liv får man både dom bra och dåliga sidorna. Vill man ha mig i mitt liv får man ha mig på heltid. För jag accepterar inte längre att komma och gå som någon annan behagar. Och jag tycker inte att någon ska acceptera att en annan person styr ens liv.
Om man ska försöka komma till någon slutsats i det här inlägget som jag inte riktigt vet vart jag vill komma med så är väl det att för varje gång man faller så kommer man upp starkare. Och det är de jag känner att jag gjort nu. Våga stå för vem du är för du är perfekt som du är. Var inte rädd för vad du känner, skäms inte över det. Livet har upp och nedgångar, lär dig något av det, ge inte upp utan kämpa igenom det och kom upp starkare.
