Minnen

För första gången på väldigt länge gick jag in på min sida på den gamla sidan "bilddagboken" som nu på senare tid bytt namn till "dayviews". Och när jag ändå var där så gick jag in på min egen sida och kollade på sen sista bilden som jag la upp. Den bilden laddades upp den 13 oktober 2012. En bild som fanns på datorn med en bildtext skriven av en person jag följer på den där sidan. Jag satte mig och läste den texten och ser nu (precis som då) hur den stämde så väl in på hur mitt liv då. Bilden lade jag upp 18 dagar efter att mitt liv än en gång rasat samman, när jag inte längre förstod vad som hände, när allt blev upp och ner, ut och in och helt fel.

Om sanningen ska fram så vet jag inte längre hur jag borde börja.
Och vid det här laget är du nog ändå trött på samma gamla smörja.
Som så många gånger förr kommer vi nog sitta här hela natten lång.
För precis som en trasig bandspelare så upprepar vi samma gamla sång.

Och precis som en segelbåt en vindstilla dag tycks vi inte komma någon vart.
Du sitter där vid fönstergaveln och tittar upp på en natthimmel så becksvart.
Inga stjärnor att fästa blicken på inatt, inget ljus att finna i vårt mörker inatt.
Det är som att morgondagen springer ifrån oss och vi tycks inte hinna den ifatt.

Allt jag säkert vet är att jag älskar dig mer än livet självt.
Och att utan dig är jag inte hel, för du är min andra hälft.
Allt jag vet är att saknaden skulle jag inte kunna leva med.
Så det sista jag skulle vilja höra från dig inatt är ett avsked.

Och jag vet, jag vet mer än någon annan, hur avlägsen gryningen kan verka.
Jag vet hur du torkar bort dina fallna tårar i smyg, så att jag inte ska märka.
För jag känner dig bättre än den där reflektionen som stirrar på mig i spegeln.
Tillsammans kastade vi oss in i leken; "Släpp aldrig taget" var den enda regeln.

Och det sista jag vill är att behöva se slutet,
Om du är kulan vill jag inte behöva vara krutet.
Men jag, om någon, vet att det kan vara svårt.
Så jag tar tag om din hand och håller den hårt.

Och fastän ditt grepp håller på att lossna så håller jag kvar för livet.
För jag tänker inte längre ta dig, oss och allt det vi delar, för givet.
Vill bara inte dig svika, dig mista, dig sakna, dig glömma, dig sörja.
Så för att undvika slutet måste jag bara komma på hur jag ska börja.

Så lyder texten. Skriven av en kille som heter Javier Ramos.

Jag läste den och ser tillbaka på den förvirrande tiden som rådde från slutet av september till slutet på december.
"Allt jag säkert vet är att jag älskar dig mer än livet självt.
Och att utan dig är jag inte hel, för du är min andra hälft.
Allt jag vet är att saknaden skulle jag inte kunna leva med.
Så det sista jag skulle vilja höra från dig inatt är ett avsked."
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga... För jag tror inte att jag kan förklara så att andra ska förstå. Men det är mycket som har hänt sen jag la upp den där texten. Mycket har snurrat i huvudet, mycket har förändrats och idag känns det ibland som att dom där tre (fem) månaderna aldrig existerade...
"Och fastän ditt grepp håller på att lossna så håller jag kvar för livet.
För jag tänker inte längre ta dig, oss och allt det vi delar, för givet.
Vill bara inte dig svika, dig mista, dig sakna, dig glömma, dig sörja.
Så för att undvika slutet måste jag bara komma på hur jag ska börja."
Jag släppte aldrig taget, stundtals kanske det verkade som det. Jag övervägde det men jag höll kvar för livet. Och jag tror inte längre att vi tar varandra och det vi delar för givet. Och trots att jag ett tag försökte glömma, började sörja, sakna, trodde att jag mist, svek och blivit sviken så vill jag aldrig att de ska hända igen. Men tillslut undvek vi slutet, och vi kom faktiskt på hur vi skulle börja. Och nu vill jag inte att det ska ta slut...

Jag älskar dig <3