En vän knackar mig försiktigt på axeln och säger "är inte det där han?". Jag tittar dit hon pekar och ser honom. Det är nästan som om hjärtat stannar för en sekund. En kort sekund av rädsla. Jag försöker att tänka bort honom. Men det är svårt då han är på väg till där jag var. Hjärtat slår hårdare och nervositeten kom krypande... Bara han inte var på väg hit... Bara han inte skulle se mig. Bara han inte skulle ta kontakt med mig.
Jag vet egentligen inte vad det är som gjorde mig så rädd. Det är något i honom som skrämmer mig. Alla minnen, alla lögner...
Hela kvällen satt jag och tittade mig bak över axeln. Jag tittade runt omkring för att se om jag kunde se honom.
Rädslan över att träffa honom blandas med viljan över att visa honom hur bra jag är. Hur mycket bättre mitt liv är nu.
Jag skäms över att han fick en sån inverkan på mitt liv. Jag skäms över att han fortfarande skrämmer mig och plockar fram domhär reaktionerna ur mig. Jag önskar verkligen att jag kunde radera ut minnena ur mitt liv....
Just där. Just då. Var det en sak som jag ville. En liten omöjlig sak. Jag ville ha min pojke bredvid mig. Jag ville att han skulle hålla om mig. Få mig att känna mig lugn igen. Trygg. Älskad...
Hatar att det alltid ska bli så jobbigt... Så svårt...
Allt går om man vill det tillräckligt mycket.
Och jag är evigt tacksam för mina vänner <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar