Hur ska jag kunna skratta när de är såhär?

Trött satt jag på tunnelbanan i torsdags morse när jag såg en man och en kvinna skratta glatt. Och jag tänkte "Hur kan dom skratta? Hur kan någon skratta?". För mig var skrattet så långt borta som de kunde bli. Men sen slog de mig. Dom vet inte de jag vet. Dom känner inte dom personerna jag känner. Dom har ingen aning om hur jag och andra i hennes närhet mådde...

Jag satt ändå fascinerat och tittade på dendär mannen och kvinnan som vid 7-tiden på morgonen skrattade och va så glada. Dom var allt som jag inte var.

Jag var trött efter kanske 5 timmars sömn. För det är svårt att sova när en oro ligger och gnager i huvudet. Jag var rädd. Jag var ledsen. Och jag va så sjukt orolig.

Något sånt fick inte hända. Hur kunde det bli så? Hur kunde ytterligare en av alla miljoner saker hända just henne? När tystnaden sen tar över lindras inte oron. Den för enbart med sig fler sömnlösa nätter.

Saker och ting har blivit bättre nu. Jag skulle inte säga att saker är bra. För de är det inte. Men saker är bättre. Mycket bättre. Och min oro är borta. Mycket tack vare hennes positiva energi och egna glädje. Det är sjukt att se hur stark hon är. Hur hon kan vara så glad och positiv efter allt detta? Men jag är så glad att hon är sån som person. För de gör saker mycket lättare!

Jag hoppas bara allt blir bra. Och att de blir bra jättesnart!

Tänker på henne. Typ hela tiden. <3