Jag hade till en början inte tänkt gå. Det kändes så fel. Så falskt. Jag va ledsen. Besviken. Sårad. Jag kände mig som en reserv. Som dög när inget annat passade. Så varför skulle jag då ställa upp för? När jag inte duger annars?
På ett sätt hoppades jag att du skulle "glömma" mig och inte ringa så slapp jag ta beslutet. Men du ringde. Och när du ringde förmådde jag mig inte att säga nej. Så med blandade känslor så gick jag hem till dig iaf.
Och nu är jag väldigt glad över att jag gjorde de. Jag kan inte förklara varför men det kändes bra.
Och nu har jag tappat alla ord. Så de är väl lika bra att sluta...
Jag hoppas bara att du fortfarande finns där. För du förstår inte hur mkt du betytt för mig. Lämna mig inte igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar