Jag sitter vid fönstert och tittar ut, titttar upp mot himlen som just nu är ljust grå av ett lager fluffiga moln. Jag tittar på samma himmel som jag beskådade domdär varma sommarkvällarna när jag satt i mitt rum, såg solen sakta stiga och göra den mörja natten till morgon.
Jag tittar upp och jag tänker. Precis som jag alltid gör när jag saknar någon riktigt riktigt mycket.
Vi står trots allt under samma himmel så om jag tittar tillräckligt högt upp borde jag kunna se en punkt som
du också ser, och om det hade funnits en enda stor spegel på den punkten hade jag kanske kunnat se
dina ögon sneglandes mot mig, eller i alla fall
din rygg...
Jag ser molnen flyga förbi i vitögat men jag stirrar rakt upp, i tomma intet och drömmer mig bort. Jag drömmer mig till
dig.
I somras drömde jag mig 240 mil norrut, om inte mer...
Jag drömde mig hem. Jag stod på en varm altan och såg solen gå ner men jag stirrade inte på solnedgången för den fick mig bara att sakna
honom och alla kvällar
vi haft, när
vi gick och la oss när dom andra gick upp. Istället stirrade jag rakt upp i himlen och snurrade ett varv för att någon gång förhoppningsvis kunna se rakt på dig, bara jag tittar tillräckligt långt upp på en punkt som inte existerar så borde väl
han ändå också hitta den punkten...
Domdär alldeles för många milen krymte ner till 4 men växte snart igen och blev 40. Domdär milen krymper då och då men dom blir aldrig som domdär 4 cm som när jag stod i din famn, när tårarna ville tränga ner, när vi skulle säga hej då. Men vi vägrade uttala orden. Vi sa bara
Vi ses...Men
vi sågs aldrig och snart är det ett år sen jag såg
honom.. Mycket har hänt men fortfarande kan jag ibland, titta upp i himlen och drömma mig tillbaka, till sommaren 2009, sommaren
Han gjorde mig förälskad, något jag aldrig trodde jag skulle bli igen...
Men jag sätter mig fortfarande ibland och sneglar mot skyn och fylls av alla möjliga minnen. Jag sätter mig och drömmer mig bort. Igår satt jag planlöst och stirrade ut mot en tom fotollsplan men jag stirrade bara uppåt, mot skyn. För någon stanns där uppe finns det
änglar, det finns
personer som jag saknar. Som nätt och jämt finns kvar på bild men inget mer.
Jag önskar bara jag kunde få se dom en gång till. Få säga hej då,
till ett ansikte. Se detdär varma beskyddande leendet som utstrålar kärlek. Jag vill se det igen. Och kanske, någonstans där uppe så sitter det och ser på
mig, tänker på
mig... Kanske inte? Det ända som finns kvar är bilder och minnen, bilder jag sakta stryker med fingret över och viskar
Jag älskar dig...Men just nu sitter jag och letar efter dendär spegeln och dendär punkten som gör att jag kan se
dig. Se en person som inte kan lämna mina tankar... Dagarna blir bara jobbigare och jobbigare men jag kämpar vidare, fast det är svårt... Väldigt svårt...
"Never say goodbye when you still want to try, never give up when you still feel you can't take it. Never say you don't love the person anymore when you can't let go."
I can't let you go...